Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - II. Rudbeckii panbiblicism - 2. Bibelordets tillräcklighet samt dess roll i samlif och stat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 6 2
B. RUD. HALL
Oxenstierna sade honom vara en drifvande, en pertinax, som
förr skulle låta bränna sig än gifva vika. Men bevekelsegrunden
till att Rudbeckius så ej tog hänsyn — att han var hänsynslös,
kunde man ock säga — är densamma, som dref de
gammaltestamentliga siarna. Han blott följde Mose exempel, om hvilket han
säger: Moses »drifver, tvingar, trugar, slår och straffar grufligen,
ty han är en lagskrifvare och drifvare».1 Det var denne, som enligt
Rudbeckius ville göra judarna till ett »Guds folk». .Med stöd af
2 Tim. 4:2 manar biskopen sitt stifts präster å sin andra synod
att tillgripa samma medel, som han förut sagt Moses och nu sade
Paulus använda.2 Biskopen själf och de skulle göra så, som han i
sin bibeledition tryckt med större stil: dels »upphäfva sin röst
såsom en basun», dels icke »göra sitt verk försumligt»3; helt och
fullt skulle de utföra den uppgift, som man ansåg att bibelns Herre
ålagt sina legater. Att undanröja hindren för detta, däri och i
intet annat — icke t. ex. i härsklystnad — ligger motivet för och
drifkraften i hans kyrkopolitik.1 Såsom oftast eljest eftersträfvar
ty det är blindt ocli galet i andliga saker», yttrar Rudbeckius i
Tacksäyelse-predikan 1637, s. D v:o; jfr Afh., s. 103). Om man än i någon mån torde hafva
insett olikheterna mellan de med hvarandra besläktade begreppen i fråga
om organ och institutioner i gamla testamentet, hos Paulus och i 1600-talets
kultursamhällen, så har detta i hvarje fall föga eller icke alis framträdt i den
praktiska präst-, lärare- och fostrargärningen.
1 RRP (1636) VI, s. 428; jfr 421, 422, 427, 247. Förspråk på thet
Nyia Testamentet (Biblia 1618), s. 490.
2 Vid samma tillfälle (1620) citerar lian, tydligen med stark betoning,
för sina präster bibelstället Hes. 3:18 om väktarna öfver Israels hus, hvilket
han vid tryckningen af bibeln låtit sätta med större stil. Och då han på
våren nämnda år predikar inför konungen vid afgången från
hofpredikants-ämbetet (efter att nyligen hafva tillträdt biskopsämbetet) talar han om
väktarens kall, vakenhet och trohet.
3 Es. 58: 1; Jer. 4S: 10. Beatum regis sc.eptrum, s. 306. Det
förstnämnda citerar Rudbeckius äfven i företalet till Botpredikan öfver Dan. 9.
4 Tydligast framgår detta af hans tal och svar inför regeringen 21/6
1636. RRP VI. Speciellt synes 5 Mos. 17: 8—20, 1 Sam. 8 (Rudbeckii
predikotexter inför konungen) samt Hes. 33 hafva påverkat Rudbeckius i
hans kyrkopolitik. Jfr Thyseuus, Haudl. I, s. 106, 107, 98, 123—125. Jfr
uppslagsorden »Lekmän» o. f. samt »Konung» o. f. i bibelkonkordansen,
Förspråk på thet Gamla Testamentet (allt i Biblia 161S). Inskränkning i
Rudbeckii kraf: jfr hans uttalanden Beatum regis sc., s. 266—267. Otvetydigt
är emellertid dels att vissa faror kunde uppstå ocli verkligen uppstodo ur
Rudbeckii ståndpunkt, dels att ej heller hans motståndare kunna sägas hafva
stått emot bibeln, dels att icke alla hans meningsfränder haft så rena motiv
som han för sitt partitagande. Af intresse är Rudbeckii yttrande under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
