Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - II. Rudbeckii panbiblicism - 3. Kristendomskunskapens betydelse för individen - A. Ordets makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N KYRKLIGA FOLKUPPFOSTRAN I JOH. RUDBECKII STIFT I c; 7
ning dels om Rudbeckii karaktär i allmänhet1, dels och i synnerhet
om bevekelsegrunderna för hans motstånd emot stats-idéns
representanter. Samma bibliska aktivitet, som han anbefaller och leder
i motståndet mot vissa statsprinciper, eftersträfvar han emellertid
äfven i afseende å folk-paidevtiken. Och äfven i detta hänseende
synes han ej hafva blifvit fullständigt rätt bedömd. Här må från
senare tid citeras två yttranden af principiell innebörd. Det ena
och tidigare lyder: Man tillskref »kristendomskunskapen en hardt
när magisk kraft. Detta långt ifrån blott teoretiskt. Jag vardt
i hög grad slagen, då jag vid genomgående af Joh. Rudbecks
konsistorieprotokoll fann honom gång på gång i fråga om syndare, som
stämts inför domkapitlet, endast föreskrifva, att de skulle lära sin
katekes».2 Detta påstående har blifvit här upptaget till bemö-
1 RRP (1636) VI, s. 473. Åskådningen om maktlystnad torde.i sen
tid hafva stärkts eller har i hvarje fall en pendang i de likaledes orättmätiga
påståendena, att lian ville se sitt gymnasium förvandladt till akademi
(hvarigenom han alltså skulle velat konkurrera med Uppsala universitet). Jfr
häremot Afh., s. 175—181, och min framställning i Verdandi 1915, s. 139—140.
- Torpson, s. 23. Uttalandet äger föga mer sanningsvärde än 0111 en
person, som bläddrat i nutida domstolsprotokoll och därvid naturligtvis
icke funnit många mål vara slutligt afdömda vid första rättegångstillfället,
skulle påstå, att flertalet mål lämnats oafgjorda och att sålunda
försyndel-serna lämnades straff-fria. Endast i de få undantagsfall, när målet afskrefs
eller svaranden frikändes, skulle det möjligen kunna ligga någon liten grad
af riktighet i Torpson’s framställning, men blott under den förutsättning,
att ordet »föreskrifva» ej får betyda »döma», hvilken senare tolkning dock
torde ligga närmast till hands, enär det ju här gäller en anklagad och hans
rannsakning inför en domsmyndighet. T. ex. till följd af visitationsresa
hafva i de tills nu bevarade exemplaren af protokollen ej alla måls fortsatta
handläggning blifvit nedtecknad. Syndaren fick vanligen dels den
sekelgamla katekesplikten, dels »besinnings»-tillfällena i vapenhuset sig ålagda
vid första rättegångstillfället — det är det Torpson observerat — men
»Sententia» (den egentliga dömen) afkunnades ofta först när den felande
återkom med intyg från sin själasörjare om att förutsättningarna för ånger
och bättring förefunnos (alltså: att hufvudstyckena vore inlärda, eventuellt
äfven »förstådda») samt att vederbörande ådagalagt »lydnadsprof» eller
bedt Gud oin syndernas förlåtelse. En egentlig, straffande dom fälldes alltså
undantagslöst eller så godt som undantagslöst, vare sig det nu skedde genast
eller senare (lydande t. ex. å ris, bara axlar, stångjärn, bekantgörelse från
predikstolen, suspension), hvilket Torpson ej lagt märke till. Jfr hvad
denne »funnit» några rader förut (a. a., s. 25, 0111 ^aurelius). Sådana
subjektiva framställningar blifva lätt missvisande för alla som ej detaljeradt
studerat protokollen eller som ej beaktat, till hvilka orimligheter en enbär
innanläsning i eller ett blott bläddrande i sådana källor kan leda. Han
läse t. ex. VDP 1631 7/5 AI7 § IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
