Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Otto S. Holmdahl. Karl IX:s förmenta kalvinism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karl ix:s förmenta kalvinism
2 59
på din ära, inussisti maculam gloriae tuae». Detta uttalande,
som öppet underskrifver domen öfver Melanchtons affall, visar,
huru fullständigt den svenska kyrkans främste man anslutit sig
till den lutherska ortodoxien. Det uppenbarar också afståndet
mellan denna ståndpunkt och den som Laurentius Petri och 1571
års kyrkoordning intog, då Melanchtons Loci och ett försvenskadt
sammandrag af dessa mer än ett decennium efter hans död
åberopas såsom den enda auktoritativa framställningen af den kristna
läran.
Men Karls svar på denna del af ärkebiskopens kritik är också
af intresse. Under det att han eljest svarar mycket utförligt, nöjer
han sig här med några rader, i hvilka han framhåller, att han icke
behöfver bemöta ärkebiskopens Melanchton-citat och hans
tolkning af dessa, »då det är allom nog kunnigt af hans skrifter, huru
han lärt hafver, och behöfver man inga vittnesbörd söka, hvarken
hos en eller annan, huru hans mening hafver varit». Och han
fortsätter: »Ty, om det skulle något gälla, kunde vi ock väl så många
vittnesbörd tillsamman hämta, som emot dem, som ärkebiskopen
hafva infört, vara skulle». Och så hänvisar han ärkebiskopen till
en skrift af Melanchton, »där han uppenbarligen Brentium
re-praehenderar, som då begynte till att spargera dogma ubiquitatis ».
Detta kortfattade bemötande såväl som den spärrade
konditio-nala satsen synes mig med sannolikhet tyda därpå att Karl stått
öfverraskad och handfallen inför ärkebiskopens öppna
underkännande af hans främsta auktoritet. Det lönade sig då ej längre att
i ett meningsutbyte med honom åberopa sig på Melanchton. Karl
nöjer sig under sådana förhållanden med att fastslå, såsom allmänt
bekant, att han just i sin opposition mot ubikvitetsdogmen i den
lutherska ortodoxien öfverensstämde med Melanchton.
Bevisboken af år 1604 och Svaret på ärkebiskopens angrepp
på denna af år 1606 utgöra de enda, af Karls af trycket utgångna
skrifter, som haft direkt och uteslutande rent teologiskt syfte.
För fastställandet af hans teologiska ståndpunkt äro dessa därför
otvifvelaktigt hufvudkällorna. Vi öfvergå nu till en
sammanfattning af de resultat, hvartill vi kommit på grundval af dessa.
De skulle säkerligen kunna kompletteras genom en undersökning
af Karls hela teologiska produktion. En dylik skulle emellertid
hafva sprängt ramen för denna uppsats. Jag vill blott tillägga,
att en genomläsning af Karls 1604 utkomna katekes och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
