Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Rurik Holm. Den svenska missionen bland lapparne och dess möte med lapparnes religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den svenska missionen bland lapp arne
7,2 "J
Här och där på fjällen och i skogarna, helst på platser af någon
säregen naturbeskaffenhet, voro gudabilder af sten eller trä, s. k.
seüar, uppresta. I många punkter förete seitarna rent
fetischis-tiska drag. »Lapparne visste den tiden (fordomdags) icke, att det
finns, en Gud», säger Turi (a. a., s. 113), »men de hade dock en
sådan tro, att man skall tillbedja något; och när de dyrkade ett
eller annat, så hjälpte detta dem; och därför offrade de till
seitarna.» De blefvo äfven föremål för tillbedjan med knäfall m. m.
Stenseitarna voro naturliga klippor eller stenar af någon
egendomlig och påfallande form; om träseitarnas form vet man föga, men de
synas icke ha varit annat än groft tillyxade trästockar. I eller
vid seiten bodde en ande, som i de svenska lappmarkerna med
tiden uppfattades som en ståtlig man i svarta junkerkläder och
därför kallades Storjunkaren. Vid seitarna ägde offer rum på
många olika sätt. Offerdjuren voro mest renar, men också andra
djur, som köptes från de fastboende. Blod och flott smordes på
seiten, och hornen sattes upp till en »horngård » rundt bilden.
Guden fick i regeln blott delar af djuret, af hvilka han själf skapade
sig ett helt djur. Åt de i underjorden boende andarna hällde man
ut, brännvin o. s. v. på marken, men kunde också nedlägga offer
i jorden. — Offerställena voro heliga, och allehanda
försiktighetsmått måste iakttagas vid deras beträdande. Kvinnorna,
som i rituellt afseende voro orena, fingo ej komma inom deras
gränser, »så framt de döden och annan olycka ville undfly» (Rheen),
och fingo naturligtvis ej heller offra. Det var endast genom
nåi-dens förmedling och anvisning som kulthandlingarna blefvo
effektiva, men offren förrättades af hvar och en, särskildt
familjefäderna, på egen hand. Och offerväsendet hade öfver hufvud taget
icke på långt när så stor betydelse som nåidens »konster»,
scha-manerandet.
Huru denna religionsutöfning i praktiken tog sig ut bland
de svenska lapparne ännu mot slutet af 1600-talet, må till slut
berättas af dem själfva. Vid ett lagmansting, som hölls i
Jokkmokk den 27 och 28 januari 1687, afgåfvo de följande bekännelse.1
De erkände, att de »hittills brukat trummor, med hvilka de dock
intet ondt sade sig hafva gjort, utan bara till att se förut, hvad
ondt eller godt dem vederfaras, jämväl huru med deras
skogs-■och fiskevånor samt boskap lyckas skulle»; 2) att de »offrat på
1 Protokollet tryckt i Anteckningar 0111 Lappmarken etc. af E. W. B.
{i Hist. Tidskrift 1891, s. 224).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
