Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - N. J. Göransson. J. E. Berggren †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34° meddelanden och aktstycken.
och närde sig af Guds ord, ja rätt förstädt äfven fasthöll vid
kyrkans bekännelse. Bibeln var honom kär, och dess rätta
förstående låg honom varmt om hjärtat. Han var
bekännelse-trogen, men utan allt tvång. Det var naturligt för honom, att
vår kyrka representerade sanningen.
Tillväxten i sanningen, som hos honom ägde rum, var lika
mycket en tillväxt i Skriftens rätta förstående och i fattandet
af kyrkans erfarenheter som ett personligt införlifvande i
kulturens ideala innehåll och förvärf.
Att han under sådana villkor verkligen tillväxte äfven i
ordets praktiskt religiösa bemärkelse stod i sammanhang med
att lifvet i dess yttre förhållanden gaf och tog också beträffande
honom.
Till följd af sin klena hälsa kom han visserligen aldrig i
kraftigare beröring med det yttre lifvets händelser och
brytningar. Men dess hårdhet, dess allvar, ja dess bitterhet gick
honom det oaktadt ingalunda förbi. Vi, som något närmare
kände hans yttre lifs historia, visste hurusom ej blott
kroppsliga smärtor utan ock andra svåra pröfningar drabbade honom,
ja ofta tillfogade honom hårda slag. Men vi visste ock, att han
alltid bar allt detta med ett beundransvärdt tålamod. Vi kunna
till och med utan öfverdrift säga: med hjältemod. Det var
hans tro, hans gudsfruktan, detta att han — som aposteln säger
— icke hade till ögonmärke de ting som synas, utan dem som
icke synas, det var detta, som uppehöll och hjälpte honom.
Det var på grund af sin tro som han ej fällde modet, utan dag
efter dag kunde taga ny kraft till ståndaktighet. Men
ingalunda stoltserade han därmed eller berömde sig däraf, utan det
blef alltid blott en sak i det fördolda mellan honom och Gud.
Hans vänner märkte icke något synnerligt, hvarken i hans tal
eller i något förändradt yttre uppträdande. Men tillväxten gaf
sig tillkänna för dem — särskildt för den förstående vännen —
i en dold ödmjukhet, i ofta bekämpad medkänsla, i en tyst
ädelhet mot de närmaste, i en stillsam vänsällhet och i
hänsynsfull tacksamhet emot den, som visade honom uppmärksamhet
eller vänlighet.
Sålunda gjorde honom den kristna tron verkligen ödmjukt
hjältemodig, trots hans vekhet eller rättare sagdt genom hans
veka väsende.
Och tiu, då han lämnat vår krets, står han som en föresyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
