Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - II. Den historiska miljön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
29
mellan lara och lefverne: »Så fordrar Gud hos Lärare lärans
renhet. Men det är icke nog med en ren lära. Gud fordrar också
en helig wandel och utöfning af Läran, som de förkunna».
Därefter inskärpes bevekande vikten af ett rätt lefverne hos läraren:
»Jesus wisar otilräckligheten af det utwärtes Gudaktighetens
sken, och fordrar, at Lärare icke böra predika androm, och wara
sjelfwe straffelige, utan böra sjelfwe hafwa fått et omwändt och
omskapadt hjerta, om de skola sägas wara rätte Guds Lärare, och
med möieligaste eftertryck, winna själar til Gud. Med bedröfwadt
hjerta måste detta ämnet i wår förfalna Christendoms tid
omtalas. Gifwe Gud, at icke så månge Lärare gåfwos, som med sit
lefwerne fortplantade wårt syndiga wäsende ibland oss, och
störtade många tusende själar i elände! Gifwe Gud, at de betänkte
själars wärde, at icke en enda, en gång förlorad själ, kan med hela
wärlden återwinnas. Gifwe Gud, de bétänkte, det dryga ansvar,
at deras själ skal omgälla, hwad de wid andra själars skötsel
försummat! Wårt Zions refwor skulle då icke wara så stora.»
Allt detta kan vid första påseendet synas som inverkan från
pietismen; t}’ samma kraf på personlig kristendom och kristligt
lefverne hos ämbetets bärare var ett konstant inslag i pietismens
förkunnelse. Men det träffar icke sakens hjärtpunkt. Äfven
ortodoxien i sina renare former har i denna punkt varit mycket
sträng. Den svenska ortodoxien har ingalunda stelnat till i
ensidig intellektualism utan också hållit hårdt på ett rättskaffens
lefverne. Det är svensk ortodoxi, som i Carl XI :s kyrkolag, kap. 2,
§ 2, förmanar prästerna »att uti ren lärdom med gudfruktigt och
ostraffligt lefverne, exempel och efterdöme sina åhörare föregå
och på salighetens väg föra och ledsaga». Utan skiljepunkten
mellan ortodoxi och pietism ligger på den punkt, som beröres i
i fortsättningen af nämnda predikan:
»Det är sant, at Lärares syndiga lefwerne betager icke Guds
ords kraft. Wår tro består icke på menniskowärdighet, utan på
Guds kraft. Gud brukar allenast Prästens mun och hand; men,
i kraft af instiktelsen, är Guds Ande derwid sjelf werkande.
Berodde Guds ords och Sacramenternas kraft, af den person, som det
utdelar, så hade Gud alt för hårdt bundit sin nåd för oss fattiga
syndare. Guds ord har altid i och med sig en Gudomelig kraft,
och skal aldrig komma fåfängt tillbaka. En ogudaktig Lärare,
kan således wäl lära rätt, när han framförer Guds rätta ord, fastän
han sjelf är oomvänd.— En läkare, fastän han sjelf är sjuk, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
