Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 3. Tolerans och dogmatisk likgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
71
endast med mått dömmer — Ali häftighet eller långvarighet i den botfärdiges
sorg, som går utom dess egentliga afsigt, hörer ej till dess väsende.
Evangeliet på Trefaldighetssöndag, Joh. 3:1, har också vållat
Lehnberg liknande svårigheter. Jesu ord om »ny födelse» bli
för Lehnberg likabetydande med »vår förbättring». Texten lär
oss sålunda, »att menniskan behöfver ett högre biträde til sin
förbättring». Den troserfarenhet, som uttryckes af ordet »ny födelse»,
får sin synnerligen enkla och rationella förklaring: »du följer
det sunda förnuftets, den naturliga känslans och den visa
Religionens fordringar, då du begär din själs förbättring af den
faderliga hand, som danat henne». Det upplysta förnuftet är en
hufvudbeståndsdel i denna egendomliga nya födelse: »Vänd dina tankar
till ädla och värdiga föremål, nyttja ditt naturliga förstånd, så långt
dess gränser tillåta, att samla helsosamma begrepp om hvad din
sällhet tillhör; hör läran, som ljuder från hans uppenbarelse».
Lehnberg visar ett tydligt ogillande af ali slags botkamp, där »vår
billiga syndasorg skulle stiga till uppdrifna farhågor». I dess
ställe vill Lehnberg tala »tröst och muntran till de botfärdige».
Han erkänner (n:te sönd. e. Tref., III), att det finnes »ställen
och uttryck i våra heliga skrifter, som synas yrka en alltid
förödmjukad och sorgbunden sinnesförfattning. Det talas om andelig
fattigdom, om hjertats innerliga förkrosselse, om ett nedsättande
och en försakelse af ali egen ära och företräde.» Men han
polemiserar mot dem, som »af sådana anledningar trott sig finna, att ali
högre lyftning i själen, att ali behaglig njutning af en genom
gud-aktigheten vunnen upphöjelse och förädling ej kunde stå att
förena med den af en Christen fordrade ödmjuka och sjelfforsakande
sinnesart». I den följande framställningen söker också Lehnberg
aftrubba orden om andelig fattigdom, om hjertats förkrosselse etc.,
hvilket allt var obekvämt för den religiösa godtköpsoptimismen.
När Lehnberg i en böndagspredikan, III, tangerar liknelsen
om den förlorade sonen, är det med synbart välbehag han stannar
vid bilden af sonen, som blef kvar i fädernehemmet:
Var det icke en son, som valde att qvarblifva i sin faders hus och omvård
nad, under det den andra förslöste sitt arf ocli sin lycka i lasternas främmande
land? Ja; det är till ära för Religionen och menskligheten, det är till
ojemförlig sällhet för dem sjelfva, som de finnas, dessa Himmelens ättlingar, som
från morgonen af lifvet behållit det goda rådande i sina tänkesätt och
böjelser, och dem Gud, genom alla deras påföljande åldrar och skiften, bevarat
för alla större afvikelser, för allt herrskande förderf i hjertat, för allt hvad
som egentligen kallas uppsåtliga fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
