Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 3. Tolerans och dogmatisk likgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
59
antagas ha haft pietismen i tankarna, märker man, huru bakom
den förbindliga hofmannapolemiken döljer sig oviljan och
oförståendet gent emot en alldeles främmande lifsåskådning. Den
gamla pietismen, som är ett starkt inslag i det svenska
fromhets-lifvet under förra hälften af 1700-talet, är tydligen på Lehnbergs
tid försvunnen såsom hufvudfaktor i den religiösa utvecklingen,
äfven om man kanske får antaga, att den efterverkat i det tysta
bland de folklager, hvars fromhetslif den historiska forskningen
saknar tillgång att granska. Den nya upplysningen menade sig
definitivt ha öfvervunnit den dystra lifsåskådning, som tagit sig
uttryck i pietismens kraf på en verkligt personlig bättring och
omvändelse i verkligt religiös mening. Med sin glada tillförsikt på
sina enkla förnuftsformlers själftillräcklighet bortströk han ur
evangeliet de uttryck, hvars religiösa innehåll icke lät sig inordnas
i det rätliniga förnuftssystemet. Synd är = fel, bättring är =
förbättring, nyfödelse är = förnuftsupplysning. Optimismen har
förenklat den frälsningsväg, som pessimismen under ångest och
inre botkamp vandrar lifvet igenom. Därför dröjer Lehnberg
gärna vid detta ord: »Christendomens bud äro icke svåra, vittnar
Apostelen» (1 Sönd. i Fastan, II). Stödd på detta bibelords
förmenta beviskraft, finner han anledning till ett hänfördt lofprisande
af den dygdens fullkomlighet, som människan genom sina
naturliga krafter kan uppnå. »Gudaktighetens och den Christeliga
dygdens fordringar, sådana de i sig själfva äro, hafva ingenting för
tungt eller odrägligt för människan att fullgöra.» Dock tillfogas
reservationen: »när de tillämpas på menniskonaturen i den
ordning som bör», d. v. s. när de tolkas efter upplysningens ideer.
Optimismen i fråga om människans naturliga krafter framkastar
obekymradt den erfarenhetssanningen: »Öfverallt skolen I möta
samlade bevis, att ingenting blifvit menniskan ålagdt, till hvars
fullbordande hon icke erhållit förmåga. — Så visst som Gud kallat
oss till fromhet, till dygd, så visst har han äfven satt oss i stånd att
utöfva den». Erfarenheten visar, att »det funnits många värdiga
likar i menskligheten, som både Christendomens och verldens
häfder framställa såsom lysande mönster af en klar och
ståndaktig dygd». Och man behöfver heller icke gå till de mera
framträdande dygdemönstren för att finna sanningen om människans
fullkomlighet bekräftad, den bevisas t. o. m. af
genomsnittsmänniskans erfarenhet: »Skullen I ej utur egen lefnad kunna återkalla
mer än ett tillfälle, der I verkeligen med noggrannhet uppfyllt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
