Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 5. Etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
momentet, och de gynnades häruti af den folkliga religiositetens
benägenhet för starka färger på det eskatologiska området. Men
hvarken ortodoxi eller pietism ha i teorien velat erkänna
egennyttan som motiv: utan tron och goda gärningar äro Gucls vilja
och skola göras af människan, därför att de äro Guds vilja.
Hänsynen till den fördel, som individen har af tro och goda gärningar,
får icke första rummet, äfven om i den populära förkunnelsen så
kunnat ske vid enstaka tillfällen. Gifvetvis ligger emellertid
hänsynen till individens egen fördel, i form af salighet eller dylikt,
rätt nära och denna tendens har banat väg för den nya förkunnelse,
hvaråt Lehnberg ger form. När egennyttan eller
njutningslystnaden göres till en bärande princip i fromhetslifvet blir öfvergången
rätt omärklig äfven för dem, som fått sin fostran i ortodoxiens
eller pietismens kretsar, detta så mycket mer som den nya
förkunnelsen ägde en viss färdighet i exegetiska konststycken.
Lehnberg kan tydligen fullt bona fide åberopa bibelcitat, som förmenas
stödja denna kardinalpunkt i hans åskådning. leke förty är hans
etiska princip om egennyttan som motiv för sedligt handlande
icke en direkt utlöpare af vare sig ortodoxi eller pietism, utan är
barn af den nya upplysningen. Det är särskildt Helvetius’ etiska
åsitådning om egennyttan såsom drifkraft, hvilken blir
bestämmande för de svenska upplysningskretsarna. Den raffinerade
njutningslystnaden, som innerst ligger till grund för den Lehnbergska
etiken, kunde dölja sin egoism under den skyddande religiösa
förklädnaden, att egennyttan och den religiösa »sällheten» var i
enlighet med Guds vilja. Man gjorde godt emot sina fattiga
medmänniskor och gjöt tårar för deras olycka — tiden var mycket
rik på sentimentala tårefloder — och det var Guds vilja; men
själf-reflexionen var för svag att genomskåda, att i allt detta låg en
verklig njutning för individen. Tanken på andras fattigdom och nöd
förstärker genom sin kontrastverkan känslan af eget välbefinnande.
På samma sätt är den Lehnbergska sentimentaliteten för »de
usle» afvigsidan af njutningsbegäret. Att denna åskådning kunde
af samtiden godkännas som äkta kristendom, kan ju på afstånd
verka förvånande. Men denna förväxling af nödmynt mot äkta
guld möjliggjordes af tidsförhållandena. Dels hade såväl ortodoxien
som pietismen tangerat denna egennyttans princip i form af
löne-och vedergällningsteorien, så att öfvergången till den konsekvent
genomförda upplysningsåskådningen blef föga märkbar. Dels
saknade den svenska upplysningen tillräcklig kritik gent emot de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
