Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 5. Romantik och nyanglikanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
YNGVE BRILIOTH
kens stadier äro honom medel att nå kontemplationens mål.
Hans betraktelse af naturen är ej till för att spinnas ut i dimmiga
allegorier. Det är genom en exakt iakttagelse af tingens väsende,
som han vill aflyssna deras lärdomar. »Det är verkliga, ej
inbillade allegorier, han bjuder oss söka. . . De naturliga föremålens
symboliska värde är icke det, att de påminna oss om något som de
icke äro, utan att de hjälpa oss att förstå någonting, som de till en
del äro.»1 Och framför allt är det icke i naturen allena, som han
hör Guds röst, utan det är i beröringen mellan människosjälen och
naturen, som han förnimmer det evigas närhet. Och det väsende,
hvarom aftonhimlars ljus, haf och himmel predika för Wordsworth,
blef icke till panteismens oändliga vara, utan hade en personlighet
i släkt med skaldens egen.
Hans mannaålders växande tillgivenhet för Englands kyrka har
kanske fått sitt högsta uttryck i Ecclesiasiical Sonnets. Det är dock
snarast som minnesmärken öfver gångna släktens gudsdyrkan,
som ett historiskt monument, på en gång värdigt och pittoreskt,
som byarnas grå kyrkor och gudstjänstens handlingar beröra honom.
Hans egen fromhet hämtade därifrån, trots ali yttre lojalitet,
blott ringa näring. De »återspegla snarare den anglikanska kyrkans
värdighet än den glödande hängifvenhet, hvarmed Herbert,
Vaughan och Crashaw smycka de gudstjänstliga handlingarna».3 Men
äfven detta, att öppna människors ögon för de estetiska värden,
som ligga gömda i den kristna kultens former och minnesmärken,
var ett pioniärarbete för den religiösa förnyelsen.
När John Keble år 1S44 utgaf de föreläsningar, han i egenskap
af poëseos professor hållit i Oxford om »poesiens läkekraft»3
tillägnade han dem till »den sanne filosofen, den helige sångaren William
Wordsworth »,4 Några år tidigare (1839), då Wordsworth blef
hedersdoktor i Oxford och det tillkom Keble att som poëseos
professor hålla högtidstalet vid promotionen, inflätade han äfven en
1 Inge, a. a., s. 309.
2 Inge, a. a., s. 305.
3 De Poeticae Vi Medica. Praelectiones Academieae Oxoniae habitae . . .a
Joanne Keble. Oxoniæ MDCCCXLIV.
1 »Viro vere philosopho, et vati sacro, Gulielmo Wordsworth cui illud
munus tribuit Deus Opt. Max. ut, sive hominum affectus caneret, sive
terra-rum et caeli pulehritudinem, legentium animos semper ad sanctiora erigeret,
semper a pauperum et simpliciorum partibus staret, atque adeo, labente
saeculo, existeret lion solum dulcissimae poëseos verum etiam divinae ve-
ritatis antistes ...»
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
