Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 6. Noetikerna. Statskyrkoproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
YNGVE BRILIOTH
representerade: det var den, som skolade Newman och gaf hans
ande den skolastiska, anti-historiska prägel, som omsider skulle
afgöra hans lifsriktning. Newman’s intimitet med Whately daterar
sig från år 1825, då han blef dennes närmaste man som Vice
Principal vid S:t Alban Hall, ett mindre kollegium (nu uppgånget i
Merton College), hvars principal Whately var.1 Newman hade
funnit nåd för Whately som en god lyssnare, sådan som en mycket
talande man hade behof af. Under promenader och ridturer gjorde
han den blyge och rätt så bortkomne unge akademikern till
föremål för sin välvilliga om än något hårdhändta själavård, och han
fann sig inom kort belönad för sin omsorg. Han såg snart i Newman
»det klaraste hufvud, han kände». Whately’s varma hjärtlighet
drog den yngre vännen ut ur den isolering, hvari denne vid sitt
inträde i Oriel fann sig försatt. Han hade den gåfva, som icke sällan
åtföljer ett öfversvallande vänsällt väsende, att se sina skyddslingar
i förklaradt ljus: »alla Whately’s gäss voro svanor». Det var under
denna tidiga period af deras bekantskap, som han lånade Newman
manuskriptet till sina aldrig tryckta »Analytiska dialoger», som
denne kopierade. Han tog också denne till medhjälpare vid
utarbetandet af sin handbok i logik, och när denna flera år senare
utkom, erkände han i förordet oförbehållsamt Newman’s andel i
verket. Denne uppskattade detta varmt, och det framkallade hos honom
ett utbrott af uppriktig tacksamhet: »Stor som min skuld är till
Oriel i fråga om min andliga utbildning, är jag enligt min tanke
ej skyldig någon så mycket som Er. Jag vet, hvem det var, som
först gaf mig mod att se mig omkring, efter mitt val (till fellow),
lärde niig att tänka för mig själf, och— en egendomlig uppgift för
en undervisare — att lita på mig själf. »2 Ännu femton år sedan han
lämnat den engelska kyrkan, har Newman i en anteckning till detta
bref vittnat om sina känslor af tillgifvenhet för denne sin andlige
välgörare och erinrat sig sin ungdomliga föresats att tillägna en
bok till Whately, »som genom att lära mig att tänka lärde mig att
afvika från sig själf».3 Däri ligger en riktig uppskattning af hvari
1 Apologia, s. 68 (uppl. 1908: s. 11). Newman lämnade denna befattning
redan följande år, då han blef tutor i sitt eget college och därmed fick bestämda
undervisningsskyldigheter där.
1 Letters and Correspondence, I, s. 107 (d. "/11 1826), s. 124 i uppl. 1903.
3 Letters and Correspondence, I, s. 141; 1903: s. 124. Newman’s senare
utveckling vållade gifvetvis Whately mycken smärta, liksom N. ingalunda
var okänslig för hans omdöme. Förhållandet till W. hör till de pinsammare
sidorna i N:s senare historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
