Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Nat. Beckman, Till belysning af helgonkulten i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till belysning af helgonkulten i norden
233
den skulle utan skonsmål dödas vid närmaste träd. När då en af
de andra funnit sig wara dertil skyldig, skal densamme skaffat
kalken ifrån sig ibland Romfars saker, och då han der blef
funnen, skal Romfar blifwit af menigheten dödad, hvarefter på
samma rum källan upprunnit».
Denna berättelse är alldeles späckad med välkända motiv
från den gamla rätten, och den företer intressanta traditionsdrag.
Att en (i detta fall verklig) brottsling själf bestämt sitt straff
ingår som en viktig punkt i den östgötska berättelsen om straffet på
konung Sverkers mördare.1 Emellertid behöfdes i detta fall icke
något sådant, ty Romfars mål har behandlats noga efter nordisk
rätt. Att under omständigheter sådana som de skildrade inneha
en sak var efter gammal nordisk rätt fullt bevis för stölden.
Västgötalagen afklipper kategoriskt ali diskussion: »Då är han tjuven,
och förty är han värd att låta sitt lif.» Att någon, som haft
kyrksilf-ret om hand, förgrep sig på detta, har blifvit ordspråk.
Upplandslagen behandlar fynd »närmast efter tjufnad», »ty ofta hitta
tjufvar så, som klockaren hittade kalken». Ett justitiemord af den art,
som traditionen förutsätter, var alltså ganska sannolikt, men om
den dömde verkligen varit oskyldig ocli hans oskuld snart blifvit
klar, om han vidare haft del i kyrkans tillkomst, så måste mordet
förefalla upprörande. Lätt kunde då den af oss ofvan behandlade
uppfattningen framkalla tron på att den dräpte blifvit helig. Det
enda, som i hela berättelsen är säkert oriktigt, är, att Romfar skulle
blifvit halshuggen. Straffet för stöld var hängning, såsom R. själf
antyder, men halshuggning var ju ädlare, och det flytande blodet
gaf anknytning till traditionen om källan.
Se vi på Västgötahelgonet Helena, så möta liknande drag.
Helena blir dödad, detta på en misstanke, som enligt traditionen
är orättvis. Hon blir helig, låt vara efter ett välgörande lif, och
äfven till hennes person knyta sig traditioner om källor.2
Rätts-historiskt är icke Helenas legend så väl tillrättalagd som
Romfars, ty då kvinnan var »öfvermaga», fick straff icke rätteligen
utsökas af henne (annat än för trolldom). Angreppet på henne
1 Motivet är för öfrigt spridt. Jämför berättelsen om Konung David
och Profeten Natan, 2 Sam. 12.
2 Huruvida Helena blifvit kanoniserad, är mycket ovisst. Se K. B.
Westman, Den svenska kyrkans utveckling etc., s. 137 ff., särsk. 140,
Beckman, Vägar och städer i medeltidens Västergötland, 35 (1916); pä sistnämnda
ställe ha här behandlade frågor i mycket sammanträngd form berörts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
