Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Carl J. E. Hasselberg, Norrländskt fromhetslif på 1700-talet Af Em. Linderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 anmälningar och granskningar
vistats i Stockholm, återvände nn till församlingen, där hans
återkomst lät rörelsen flamma upp igen. Nu följde emellertid, såsom förf.
vidare skildrar, 1774 ny rannsakning inför tingsrätten, dels med T.,
dels med hans anhängare, hvilka nu ådömdes mycket dryga böter.
Sedan T. afförts till Stockholm för förhör i Svea Hofrätt och där
skriftligen förklarat sig, dömdes han af hofrätten den 5 dec. 1774 till
afsättning och insättning på Hernösands hospital.
I Stockholm vållade T., som där ägde talrika vänner, stadens
konsistorium bekymmer under den respittid, som vanns därigenom att hans
värd och vän Gabr. Achrenius öfverklagade hofrättens dom hos Kungl.
Maj:t. Efter hörande af justitiekanslern, som fann hofrätten hafva
skäl för sin dom, återförvisades målet till hofrätten. Men innan denna
hann företaga det till nytt afgörande, befriades Thunborg från en
säker hospitalsvistelse, nu på Danviken, såsom tidigare Daniel Anander,
genom sin död den 31 aug. 1775.
Så långt hunnen har förf. (s. 245) af Thunborg och hans
verksamhet gifvit en sammanfattande karaktäristik, hvars kritiska mognad
synes mig göra den värd att i sin helhet anföras.
»Att Thunborg», yttrar förf., »fått vara ett välsignadt redskap till
många människors väckelse och omvändelse, kan den opartiske granskaren
af de föreliggande historiska dokumenten ej förneka, och han förtjänar redan
af denna anledning att ihågkommas i Norrlands kyrkliga historia. Att han
sympatiserade med de s. k. svärmande kan ej förtänkas honom, då man tar
i betraktande dels den uppriktiga gudaktighetsifver, som, trots allt det myckna
onyktra och osunda i deras religiösa samlif, besjälade en stor del af dem, dels
att han trodde sig vara i besittning af oemotsägliga bevis på det s. k.
nådeverkets gudomliga ursprung. Om han i denna punkt vid konsistorieförhöret
uttalade sig i viss mån sväfvande, så berodde detta nog på, att hans
öfvertygelse vid den tiden ännu ej hunnit komma till stadga. Sedan den
rotfästat sig, försvarade han den med ett mod, som måste väcka beundran. Hellre
än att vika en tum, tog han risken att förlora syssla och lefvebröd. Hade
han orätt i sin mening om de s. k. underrörelserna hos Bång-Karin o. a.
att de vore Guds verk, så hade hans motståndare icke mindre orätt, då de
i dessa rörelser sågo ett verk af djäfvulen och i de af rörelsen hemsökta
endast sågo besatta, egensinniga trotsare eller simulanter. Någon ny sekt
afsåg han ej att grunda, och någon annan kyrklig söndring åstadkom han
ej än den, soin alltid uppstår, där sanningens ljus börjar lysa på en ort, där
andligt mörker förut härskat. Men lika visst torde vara, att han ej på ett
tillfredsställande sätt fyllde den uppgift, som tillkom honom i hans egenskap
af andlig ledare: att leda, ej låta sig ledas. Isolerad i sin aflägsna landsända,
utsatt för hätsk förföljelse, oförstådd och lämnad i sticket af förmän och
ämbetsbröder, högt beundrad af sina anhängare, i hvilkas ögon upphäfvandet
af häradsrättens dom förlänat honom ökad prestige, kom han att alltmera
befästa sig i sina särmeningar, sin pessimistiska lifsuppfattning och sitt af
eskatologiska framtidsdrömmar närda hopp om en snar omgestaltning af
förhållandena genom Kristi parusi. Allt mörkare tedde sig för honom
världen rundt omkring, allt ljusare deu krets, som slöt sig kring honom och hvari
19 — soso. Kyrkohist. Årsskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
