Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen och huvudpersonerna
i.3i
class» varken i litterae humaniores eller i matematik,1 men
år 1826 kom även på hans del hedern att bli väld till fellow i
Oriel.
Genom Keble’s inflytande synes han närmast ha mottagit
en rent religiös väckelse, men samtidigt påverkades hans
kyrkouppfattning i ny riktning. Det är väl snarast Keble, som
satt i hans händer de anglikanska fäderna (Hooker, Taylor,
Wilson, Law)2 liksom de grekiska.3 Ingendera studerade han
egentligen djupgående.
Froude’s bevarade dagbok för åren 1826 och 1827 ger en
inblick — så intim, att läsaren känner sig stundom begå en
indiskretion — i en allvarlig om än stundom trivialt skrupulös
strävan till självuppfostran, och till kamp mot vad han kände
som sitt bättre jags fiender: lättja, veklighet, självsvåld och
fåfänga. Vi läsa t. ex. fr. d. 8/io 1826: »Skämdes, att det
skulle bli bekant, att jag ej hade handskar. Talade om etiska
(moraliska) saker på ett sätt som kunde ge intrycket av, att
jag ansåg mig själv fri från vissa laster, som jag fördömde;
detta var oavsiktligt men dumt. Kunde ej vara uppmärksam,
som jag bort, vid nattvardsgudstjänsten.–-Kände mig så
ohågad att gå till aftongudstjänst, att jag önskade att det skulle
regna som ursäkt, men blygdes grundligt över mig själv och
gick trots ett oväder. Solen gick ner över havet, som var vilt
och mäktigt över ali beskrivning. Kunde ej hålla mig vaken
under predikan».4
Han ålägger sig fasta och försakelser" och bokför med
pinsam noggrannhet sina försummelser att utföra fattade
föresatser. Möjligen grundlade han genom detta asketiska
ama-törskap sin sjukdom. Denna stundom småaktiga
självrannsakan framstår likväl i ett annat ljus, då man erfar, att hans
glättiga väsen aldrig för omgivningen röjde något av hans inre
livs trångmål, »bright and beautiful» var det intryck han läm-
1 I ett brev av d. ’/2 ’826 till Keble skildrar han på lekfullt latin sitt
misslyckade: »Crede mihi, idem sum ille oooüooc, qui utroque pede claudicans
e scholis evasi: me in nulla re scholastica, ex illo tempore usque ad hunc
diern sentio profecisse». Remains, I, s. 194.
2 A. a., I, s. 206 f.
3 A. a., I, s. 209.
4 A. a., I, s. 20.
5 D. 12 nov. 1826: »Kände så stark motvilja mot att sova på golvet i
går natt, att jag var nära att övertala mig själv att avstå». A. a., I, s. 44.
10 — 22200. Kyrkohist. Årsskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
