Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’3°
yngve brilioth: n yang lik ansk renässans
den romerska kyrkan, och i samma grad hysa motvilja mot
reformationen. Han inpräglade djupt hos mig idén om
hängivenhet för den heliga jungfrun och ledde mig steg för steg till
att tro på den verkliga närvaron» (i nattvarden)1. Detta är sagt
väl i första hand med tanke på tiden för medelhavsresan:
vänskapen mellan Newman och Froude uppstod närmast år 1829.2
Den stämning av ridderligt äventyr, som ger ett visst
behag åt Oxfordrörelsen under dess tidigaste skede, kommer nog
i huvudsak från Froude. Men han var en själ, som aldrig fick
tid att komma till mognad. Från 1831 blev det tydligt, att han
led av lungsot. Han skickades utomlands, först till Medelhavet,
sedan till Västindien (1834). Hans död den 28 febr. 1836 var
länge väntad. Medvetandet om den korta frist, som var honom
beskärd, förklarar måhända i många fall den iver, som låter
honom skjuta över målet. »Hans tanke är het liksom av
febern, som förkortade hans dagar.»3 Man kunde tillägga, att
hans efterlämnade blad, trots ali berättigad anstöt de väckt,
bevara en egendomlig prägel av den liksom förklarade andlighet,
som den sjukdom, varav han led, så ofta synes förläna sina offer.
Det berättas, att Froude med sin förestående död för
ögonen yttrat, att om han gjort en god gärning i sitt liv, så
var det, att han lärt Newman och Keble att förstå varandra.4
Det är knappast nödvändigt att här dröja vid den betydelse
Newmans förhållande till Keble haft såväl för honom person-
1 Apologia, s. 87 (1908: s. 25). Förut har han karaktäriserat Froude’s
åskådning, skildrat hans hängivenhet för ett hierarkiskt system och en fri
kyrka, hur han »gloried in accepting Tradition as a main instrument of
reli-gious teaching» (s. 85, 1908: s. 24), hans stränga uppfattning om
jungfrulighetens betvdelse och värde, hans vördnad för helgonen och hans omfattande
av helighetens ideal. Men samtidigt hade han inget anlag och ingen lust
för teologi i egentlig mening.
2 I ett brev (till R. I. Wilberforce) av d. 7/s 1828 skriver Froude om
Newman: »He is a fellow that I like möre, the möre I think of him; only
I would give a few odd pence if he were not a heretic.» Remains, i, s.
232 f. (Detta skrevs innan Newman’s omvändelse till högkyrkligheten skett).
3 Fairbairn, Catholicism: Roman and Angtican (London 1899) s. 296.
Här må också anföras ett bidrag av J. A. Froude till broderns karaktäristik:
»— — my brother did not live to be taught the difference between fact and
speculation. Taught it he would have been, if time had been allowed him.
No one ever recognized facts möre Ioyallv than he when once he saw
them». Short Studies, V (1912), s. 179.
4 Remains, I, s. 438.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
