Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’3° yngve brilioth: n yang lik ansk renässans
ge honom hans särskilda roll i rörelsens historia; främst det
konservativa draget i hans karaktär och därjämte den
orubbliga fasthet, som låg på djupet i hans personlighet under den
blida och älskliga skaldenatur, som kommer till tals i The
Christian Year. Det skimmer av helgonlikhet, som omgav den
en gång så lovande universitetsmannen, där han med
uppgivande av ali ärelystnad helt ägnade sig åt vården av sin
lilla landsförsamling, gav ökad vikt åt hans uppträdande, då
han någon gång åter framträdde på scenen för sin ungdoms
akademiska triumfer. Han var den starkaste karaktären bland
ledarna, och hos honom hämta de övriga råd och styrka. Det
var framför allt denna egenskap, som gjorde honom skickad
att under den kritiska tid, som betecknas främst av Newman’s
övergång, hålla fast vid den inslagna kursen och att främst
genom korrespondens1 hjälpa många vacklande och ovissa. Även
hans medkämpar bland ledarna sökte honom som biktfader.
Men hans lantliga avskildhet inverkade också helt visst
hindersamt på hans andliga växt. Från hans första framträdande kan
man svårligen spåra någon utveckling hos honom. Hans tankar
rörde sig inom en trång sfär, och han var alldeles oförmögen
att sätta sig in i andras uppfattning. Alla från det traditionella
avvikande meningar och alla tidens nyvinningar på tankens
och forskningens fält syntes honom som syndiga påfund.2
Vid den traktarianska rörelsens början stod Edward
Bou-verie Pusey ännu på avstånd från det triumvirat, som nyss
skildrats.3 Men det blev han mera än någon annan, ej ens
Keble undantagen, som bevarade rörelsens anglikanska karaktär,
såväl under de kritiska år, som föregingo Newman’s utträde,
som framför allt efter detta tunga slag. Hans person har också
skymtat i vår inledande studie.
1 Samlad under titeln Letters of Spiritual Counsel and Guidance, ed.
by R. F. Wilson (3 ed. 1875).
2 Jfr J. A. Froude, Short Studies, V, s. 192. Men han var nog ej
ensam bland samtida teologer 0111 att ta skapelseberättelsen i . dess
bokstavliga form, eller tro, att fossilen, som den samtida geologien började använda
som vapen mot den mosaiska, av skaparens hand, sådana de voro, nedlagts
i bergen. J. Hunt, Religions Thought in England in the nineteenth
Century (London 1896), s. 164.
3 Pusey’s liv har uttömmande skildrats av H. P. Liddon i Life of E.
B. Pusey, I—IV (utgivet 1893—97, efter författarens död och avslutat av J.
O. Joiinston, R. J. Wilson och W. C. Newbolt).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
