Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 3. Det första anloppet och Via media’s guldålder - 4. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
Kristi vikarie kunde ej bli oberörd därav.1 Newman erbjöd sig
genast att inhibera traktatserien, men biskopen ansåg ej detta
nödigt.
Den biskopliga censuren blev emellertid en av de faktorer
som kommo Newman’s anglikanism att vackla. Hur hans
position frän Via media s gyllene tid gradvis undergräves, och hur
hela rörelsen därmed undergår sitt eldprov, kräver en något
utförligare undersökning.
4. Krisen.
Aret 1839 har Newman själv betecknat som höjdpunkten
av sin anglikanska karriär.
»På våren 1839 var min ställning i den anglikanska kyrkan
på sin höjdpunkt. Jag hade fullständig tillit till min kontroversiella
status, och jag hade stor och städse växande framgång i att
anbefalla den åt andra.» Han finner denna tidpunkt markerad genom
en uppsats från våren detta år, densamma som i hans samlade
arbeten bär titeln Prospects of the Anglican Church, och som är
Newman’s tidigaste försök att själv skissera rörelsens historia
och ånge dess frändskap till andra tidens strömningar.2 Den
slutar med att ställa det ominösa alternativet: Via media s
anglikanism eller romersk katolicism. Samma år skulle författaren
själv komma att känna ett gryende tvivel i valet mellan dessa
två möjligheter. Hans fortsatta studier av den romerska
kyrkan lärde honom att skilja mellan dess officiellt definierade lära
och dess folkliga praxis. Men förgäves sökte han i den
romerskt-katolska litteraturen efter ett avvisande av de populära
utväxterna, som kunde svara mot hans eget tillbakavisande av den
ultra-protestantism, vilken vanställde hans egen kyrka. På den
antagna dualismen mellan en äkta och en populär katolicism
bygger hans polemik under de följande åren.
Kyrkans kännetecken bekände han i varje
nattvardsgudstjänst i den nicænska bekännelsens ord vara helighet, katolicitet
och apostolicitet. Den rent kyrkopolitiska kontroversen rörde
sig om de senare — helighetens kännetecken och ideal blevo
1 Apotogia, s. 157 f. (uppl. 1908: s. 76 f.); Letters, II, s. 257—260 (uppl.
1903: s. 230—233). Liddon, a. a., II, s. 53 f.
5 Essays, Criticat and Historicat, I (Longman’s ed. 1910), s. 263 — 308.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
