Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Lauri Ingman, Finlands kyrka efter 1809. Föreläsningar å Uppsala Universitet i september 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS KYRKA F.FTER I 8og
317
tet av senaste århundrade åter mäktigt uppflammat och utgör
för närvarande en faktor av allra största betydelse i Finlands
religiösa liv. Den har, trots allt, bibehållit en varmt kyrklig
prägel, står under ledning av både präster och lekmän och
har även i kulturellt, ekonomiskt och socialt hänseende vunnit
stor betydelse.
En paralellriktning till denna väckelse var den under förra
sekelhälften jämväl uppkomna, pietistiskt färgade rörelse, vars
upphovsman och ledare var kapellanen i Sordavala i Karelen,
Henrik Renqvist. Renqvist, en finsk bondson, ursprungligen
Heikki Kukkonen, som av en obetvinglig lust att förvärva sig
kunskaper och av ett varmt religiöst nit drivits att övervinna
de oerhörda svårigheter, fattigdom och total obekantskap med
svenska språket, skolornas och lärdomens språk, uppställde,
verkade efter avslutade studier för examen såsom en
inflytelserik bot- och väckelsepredikant, särskilt betonande den i
knä-böjande ställning förrättade bönens utomordentliga betydelse.
Höga vederbörande läto R. en lång tid plikta för det nit, den
»oro», han såsom själasörjare ådagalagt, genom att anställa
honom såsom fängelsepredikant på Svartholm. Renqvists varma
nit kunde emellertid ej betvingas; särskilt hade han en
utomordentlig förmåga att sprida religiösa skrifter, dem han författat
eller översatt. Renqvist var en bitter motståndare till varje
bruk av starka drycker och stämplades därför av Paavo
Ruot-salainen såsom högeligen egenrättfärdig. Verkningar av
Renqvists arbete fortleva särskilt i sydvästra Finland, där den
»gamla pietismen» mottagit ett välgörande inflytande av hans
verksamhet. Den riktning som genom samverkan av dessa
faktorer uppkommit, skiljer sig från nypietismen särskilt genom
en i kyrkligt avseende synnerligen konservativ karaktär samt
genom ett starkt betonande av bönen (»bedjande, rukoilevaiset»).
På 1840-talet utgick från den Savolax-österbottniska
pietismen under ledning av Fredrik Gabriel Hedberg en riktning,
vilken betecknats såsom den evangeliska, och vilken i sydvästra
Finland vunnit stor utbredning. Den betonar starkt det
objektiva i kristendomen, dop, försoning genom Kristi död, och vill
verka för åstadkommande av en på dessa objektiva faktorer
sig grundande frälsningsvisshet.
I norra Finland har Læstadianismen en stor utbredning.
Till en början visade sig även i Finland i samband med den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
