Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det statiska kyrkobegreppet
1 23
predikningar, det förnämsta minnesmärke vi äga över den
trak-tarianska religionstypen. Detta synes bäst visa, hur övervägande
denna tanke hörde hemma i den polemiska rustkammaren, ej i
den levande trons inre rum. Stundom kan han dock med
hänförande vältalighet utnyttja detta motiv och ge färg och liv
däråt, som då han talar om The visible Church, an
Encouragement to Faith. Vad är Kristi kyrka, frågar han, »annat än
borgen och beviset för Guds aldrig upphörande kärlek och makt
från tidsålder till tidsålder? .. . Han byggde henne på sina tolv
apostlar som grundval och lovade, att helvetets portar ej skulle
bli henne övermäktiga, och hennes närvaro bland oss är ett bevis
på hans makt. ... Apostlarnas kungliga ätt är vida äldre än alla
kungliga familjer, som nu finnas på jorden. Varje kyrkans
biskop, som vi se, är i rätt nedstigande led en avkomling av S:t
Petrus och S:t Paulus enligt den andliga födelsens ordning, —
en ädel tanke, kunde vi blott fatta den.» Trots enstaka
biskopars ovärdighet och försummelse att hävda sin andliga
bördsrätt, är dock biskopen alltjämt »ett lika inspirerande föremål
för det troende sinnet, som ser i var och en av dem underpanten
på Hans löfte: jag skall aldrig lämna eller övergiva dig’. .. Han
har fortsatt sina apostlars rad vidare genom varje tid och alla
världens bekymmer och faror. Här finnes därför förvisso en
uppmuntran till oss i vår ensamhet och svaghet. Varje biskops
närvaro framkallar för tanken en lång historia om brytningar
och prövningar, om lidanden och segrar, hopp och fruktan,
många århundraden igenom. Hans närvaro i dag är frukten
av dem alla. Han är det levande minnesmärket över dem, som
äro döda. Han är löftet om en djärv strid och en god
bekännelse och ett villigt martyrskap nu, om så påfordras, som det
skedde med forntidens biskopar. Vi se deras bilder på våra
väggar, och deras gravar äro under våra fötter; och vi förtrösta
därpå, nej, vi äro förvissade därom, att Gud vill vara för oss i
våra dagar, vad han var för dem.»1
Men det tycks endast varit under rörelsens första tid, som
successionens tanke kunde utlösa något av verklig hänförelse,
kunde fä ett positivt religiöst värde. Snart tränges den i
1 Parochial and plain Sermons, III: 17 (den 1J/s 1834), s. 246 ff. Jir
också predikningarna The Christian Ministry (a. a., 11:25) och The
fellowship of the Apostles (a. a., VI: 14).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
