Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O Yngve brilioth: nyanglikansk renässans
Newman’s Lectures on the Prophetical Office of the Church,
viewed relatively to Romanism and popular Protestantism. Det
ligger i sakens natur, att den ståndpunkt, som hävdas i dessa,
ej har originalitetens tjusning. Det är ej att finna en ny grund
att stå pä, författaren strävar till, utan att befästa den gamla
grund, som ännu vid 1800-talets ingång hävdats såväl av de
gammaldags högkyrkliga som av »nyanglikanismens förelöpare».
Det gäller att ånyo formulera den klassiskt anglikanska teorien
om Antiquity, om den odelade fornkyrkan som högsta forum,
icke längre alltså successionens kedja som ett isolerat faktum,
utan dess återinställande i ett vidare sammanhang, vars garanti
och yttre tecken den ursprungligen avsåg att vara. Nu gäller
det i främsta rummet icke det apostoliska uppdraget, utan det
gäller quod ubique, quod semper, quod ab omnibus. Principen
var gammal, det nya var försöket att låta den bära upp ett
helt system. Skulle det lyckas? »Då vi bekänna vår Via Media
som själva den sanning, som apostlarna förkunnade, synas vi
vara blott och bart arkeologer och pedanter, roande oss med
illusioner eller lärda hårklyverier, och ur stånd att ta fasta på
tingen sådana de äro.»1 Det gäller att göra teorien till en
praktisk princip. Och detta försök genomföres i främsta
rummet med avseende på läran, förkunnelsen, »det profetiska
ämbetet».
Argumenteringens huvudlinjer äro oss delvis redan
förtrogna. Protestanten har rätt i att peka på bibeln som all
uppenbarelses källa. Men han har orätt, då han gör
bibeltolkningen till individens sak, då han avvisar traditionen över
huvud. Ar ej skriften själv nedskriven tradition? Vad annat än
traditionen har förmedlat den till oss och kan garantera dess
högre ursprung? Men traditionen är återigen icke vad
romanisterna vilja göra den till. Här kan beviset endast föras på
grundvalen av ett omfattande studium av fornkyrkan. Att föra
detta bevis till slutsatsen, att Rom åsidosatt forntidens
auktoritet, är bokens första huvuduppgift. Men argumenteringen
emot »den populära protestantismen» för djupare in i själva
grundprincipen. Först gäller det frågan om förhållandet mellan
den enskildes omdöme och samfundets auktoritet överhuvud.
Även här måste en Via Media finnas mellan ytterligheterna:
1 Prophetical Office, s. 20 f. (uppl. 1837); Via Media, I (uppl. 1901), s. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
