Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
fatta, att vi funno behag, fast vi gjorde det. Vi funno behag,
emedan vi voro i Guds närhet, men vi visste det icke. . . .
Sådan, säger jag, är den ljuvhet och mjukhet, varmed längesedan
förgångna dagar framträda i minnet och slå oss med häpnad.
De vanligaste år, då vi tyckas leva till ingen nytta, dessa stråla
upp för oss just genom sin regelbundenhet och sitt ordentliga
förlopp». Så kunna också sorgfyllda tider för minnet fyllas av ljus,
så har barndomens år sin särskilda glans,1 i båda fallen genom
Guds närvaro. Och vad som gäller den enskilde, gäller också
kyrkan. Det är i minnet, som vi se dess stora tider, som vi se
Guds närhet. »Stora helgon, stora händelser, stora förmåner
växa, liksom de eviga bergen, då vi avlägsna oss från dem.»
Likväl lyckades ej det förgångnas trollmakt hålla Newman
fången. När han under sitt livs stora kris trodde sig blott klarare
förstå dess innebörd och följa dess ledning, avskakade han i
själva verket dess bojor. Hans dikt om Guds fördolda helgon, The
true Elect i Lyra Apostolica (n:r 55), innehåller en strof, som
underligt svär emot stämningen i Keble’s dikt om »the Churchman’s
lamp», vars sken blott kunde hjälpa till att utforska det förflutna:
»They gleam amid the night,
Chill sluggish mists stifling the heavenly ray;
Fame chants the while, — old history trims his light,
Aping the day;
In vain! staid look, loud voice, and reason’s might
Forcing its learned way,
Blind characters, these aid us not to trace
Christ and His princely race.»
Så saknas ej heller i den romantiskt påverkade dikten
vittnesbörd om den religionens egna spännkraft, som en gång
måste spränga staticismens bojor.
1 »Such are the feelings with which men often look on their childhood
when any accident brings it before them. Some relic or token of that early
time, some spot or some book, or a word, or a scent, or a sound, brings
them back in memory to the first years of their discipleship, and they then
see, what tbey could not know at the time, that God’s presence went up
with them and gave them rest. . . . They think it is those verv years
which they yearn after, whereas it is the presence of God which, as they
now see, was then over them, which attracts them. They think that they
regret the past, when they are but longing after the future. It is not they
would be children again, but that they would be angels and would see God;
they would be immortal beings, crowned with amaranth, robed in white, and
with palms in their hards, before His throne.» A. a., s. 263 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
