Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2 YNGVE brilioth: nyanglikansk renässans
människan är född under synd, även om han måhända längre
fram skulle tillgripit läran om pånyttfödelsen i dopet för att
göra sin ståndpunkt dogmatiskt oanfäktbar. »Det var en tid»,
heter det i en predikan på Allhelgonadag,1 »då det stod i vår
makt, för var och en, att bli ett lika stort helgon som någon
av dem, som vi i dag minnas; då vi kunde ha förtjänat för oss
en plats i himmelen lika hög som Noaks, Daniels och Jobs,
då vi, om icke uttrycket är förmätet, skulle ha kunnat rena oss
själva till den renhet, som är Kristus’. Vår Herre Jesus Kristus
var ju en gång ett barn, han uppfostrades i underdånighet
under sina föräldrar. Han var frestad i allt liksom vi, och vid
den tid, då Han var trettio år gammal, var Han i sin mänskliga
natur, vad evangelium framställer för oss som hans gudomliga
natur, ’den enfödde sonens härlighet, full av nåd och sanning’.
Detta var resultatet av trettio års självträning (self-discipline),
påbörjad från barndomen.»2 Men den som en gång fallit ur
oskuldens tillstånd, som han kunde ha bevarat, kan aldrig
återvinna, vad han förlorat. Väl kan han genom uppriktig ånger
bli delaktig av Guds syndaförlåtelse, men »ångern .. försätter
ej syndare i samma ställning som den, från vilken de fallit
genom sin synd. ... Vi skola aldrig bli kvitt märkena av vår
nuvarande uppsåtliga försummelse.3 Väl kunna de, som fallit
ur detta tillstånd, komma till sin Fader med ett förkrossat och
ödmjukt hjärta, om de ha fattat ett bestämt beslut »att leva
ett nytt liv, och att försöka, huru ofullkomligt försöket än må
1 The Duty of aiming at the highest ExeUence: a. a., I: 2, s. 139 f.
■ Det är ej enda gången Froude mer eller mindre vetande snuddar vid
förvånansvärt moderna tankar. Han synes i grunden ha hyst en för sin tid
och omgivning anmärkningsvärt fri uppfattning av inspirationsläran. Man får
ej undra på, att utgivarna av Remains ansågo sig tvungna att bortförklara
ett yttrande som detta: »We cannot be certain that the inspiration which
dictated the Sacred Writings differed at all in kind, or verv materially in
degree, from that which suggested such a work as Bishop Butler’s Analogy.»
A. a., I: i, s. 126) eller »As far as I can see, it is perfectly gratuitous to
believe that beyond the matters, which they were commissioned to reveal, their
writings are more infallible than the compositions of other wise men.»
(s. 127). En annan gång synes han vilja hävda en viss relativitet för
trosbekännelsernas formulering (s. 143), eller ha någon föreställning om en
utveckling i naturen (s 110).
3 A, a., 1:2, s. 149 (i en predikan Repentance not equivalent i/i this
Life to Innocence). Det heter här vidare: »it is quite conceivable that sin
may be completely pardoned and yet its consequences not entiiely
removed» (s. 140).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
