Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr akt arian sk a fromhetens grundformer
65
och bön skola, liksom de var för sig och tillsammans sträva
att frigöra oss från oss själva och kasta oss på Gud, bidraga
till att främja ett helhjärtat syfte, att förfina vår idoga och
överhettade rastlöshet till en lugn och undergiven förtröstan på
Honom, i vars styrka vi gå åstad. Ej heller skola vi intill
domens dag veta, huru mycket av segern som gavs åt dem,
vilka i människors ögon ej togo någon del i striden, i vad mån
fastans, förödmjukelsens och bönens osynliga kraft få överhand,
den kraft, som kommer från dem, vilka världen ej räknade
med».1
Men fastan skulle jämväl ge ökade möjligheter att öva
barmhärtighet, och den skulle bli ett kännetecken på dem som
verkligen hörde kyrkan till, i motsats till världens barn. Den
skulle vara en protest mot världens fördärv, ett vittnesbörd av
människor om den osynliga världens verklighet.
Här är ej platsen att utföra, hur fastande och övning i
självförnekelse kom att sätta sin prägel på Oxfordskolans män
i deras enskilda liv.2 Starkast påverkades väl Pusey själv härav.
De mest slående exemplen på ett försök att tillämpa
asketiska principer i det dagliga livets detaljer erbjuder Froude’s
bekanta dagbok, som bär vittne härom redan år 1826. De
små föresatser och små misslyckanden, som här antecknas eller
biktas, ha stundom blivit föremål för ett oförtjänt förlöjligande.
Uppsåtets djup och ärlighet får ej mätas efter de ålagda
försakelsernas omfattning. Men det finnes anledning att anta, att
epigonernas tillämpning av de asketiska grundsatserna präglats
av en småsint viktighet, som ej utan skäl gisslats. (Så ej
minst av Newman själv i Loss and Gain). Men även om vår
huvuduppgift här måste vara att klarlägga den asketiska
principens religiösa motivering snarare än dess tillämpning, måste
det erinras om dels hur celibatet för Newman och Froude
redan tidigt synes ha framstått som en del av deras särskilda
kallelse,3 dels hur tanken på återupplivandet av klosterväsende
i någon form redan från början ligger nära till hands. Så skriver
1 A. a., s. 13.
2 Utanför den egentliga Oxfordkretsen inskärptes fastandets plikt också
av Manning: se hans predikan Fasting a Means to Christian Perfection i
Sermons, II: 4.
8 Deras ställning som fellows under den gamla universitetsförfattningen
var i och för sig ägnad att väcka dylika tankar. Se f. ö. Newman’s Letters
and Correspondence, II, s. 19 f. (uppl. 1903: s. 17 f.).
5—23104. Kyrkohist. Årsskrift 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
