Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr akt arian sk a fromhetens grundformer
75
absolut predestination till salighet. Oavsett, att det a priori
är att anta, att Newman vid 63 års ålder var böjd att
underskatta kalvinismens inflytande på hans tidigare utveckling,
synas otvetydiga bevis föreligga för att predestinationstanken
betytt mera för hans anglikanska tid än Apologia s vittnesbörd
ger vid handen. Ännu 1837 synes han till och med syssla med
tanken på prædestinatio ad mortem, om än motsägande
uttalanden föreligga.1
Det råder ett nära sammanhang mellan predestinationtanken
och den i Newman’s förkunnelse ofta inskärpta föreställningen
om den smala vägen och de få, som där vandra, i motsats mot
den breda väg, där de många gå fram. Och det är ingalunda
en enastående företeelse i den kristna etikens historia, att denna
tanke blivit det kraftigaste motiv till sedligt handlande, även
om detta kanske oftare tagit det aktiva livets än som här
aske-sens form. »Jag misstänker varje religion, som är ett folks eller
en tidsålders religion», heter det i en predikan av 1833 med
den betecknande titeln Self-Denial the Test of Religious
Earnestness.2 Det måste vara något även nu, som skiljer den
verklige kristne från massan, och detta är självförnekelsen, Frälsarens
ord lära oss, »att en sträng självförnekelse är en väsentlig plikt,
ja, att den kan betraktas som prövostenen på om vi äro Kristi
lärjungar, om vi leva blott i en dröm, som vi misstaga för
kristen tro och lydnad, eller äro verkligen och i sanning vakna,
vid liv, levande i dagsljuset och på vår väg mot himmelen.»3
Oin vårt liv ej ger osökta tillfällen att utöva självförnekelse,
så »är det rätt att nästan finna på för oss själva dagliga
självförnekelser». »Pröva dig själv dagligen i små gärningar för att
visa, att din tro är mer än bedrägeri.» Att här en annan grund-
1 Parochial and plain Sermons, IV: 13 (Chastisement amid Mercy), s.
101 f.: . . . »few persons, comparatively speaking, would maintain that a
man once in- a state of grace cannot fall away; now here in like manner
it might be asked how can God at present love one whom He has
appointed to everlasting punishment?» Detta synes förneka läran om
perseve-rantia, men anta prædestinatio ad mortem. En månad senare skriver han i
en för föreliggande ämne synnerligen betydelsefull predikan Many Called,
Feto Chosen (3. a., V: 18, s. 258): »His mercy is over all His works, and to
no one does the word of life come but with the intent that he may live.»
2 A. a., I: 5, s. 61.
s A. a., s. 66. Jfr Manning, Sermons, I (7:de uppl. London 1848), 7:
A Severe Life necessary for Christ’s Followers, s. 90 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
