Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 3. Den progressiva kyrkotanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
den utveckling, vi här undersöka, framgår av ett jämförande
studium av Manning’s förkunnelse, som ehuru till sin utveckling
självständig dock delvis utgår från samma förutsättningar som
Newman s. Här framträder stundom ännu klarare än hos
Newman, hur predestinationstanken kraftigt bidrar till att sätta
helighetens begrepp och kravet på helgelse i högsätet. Detta
har förut visats med användande av Manning’s predikan om
The Sealing of the Elect. Denna, som utgår från Upp. VII: 2, 3
och i följd därav rör sig med apokalyptiska bilder, framkastar
frågan: hur skola vi kunna pröva oss själva, om vi tillhöra de
utvaldas antal, som beseglats av Herrens ängel? Och svaret
blir först: »Vilken är vår karaktär? Själva detta ord, som vi
så ofta använda, betecknar en prägel, intryckt på vår andliga
natur. Det är motstycket till beseglandet. Och vi använda
det för att beteckna hela vår moraliska varelses gestaltning».
Åstunda vi Guds kärlek eller icke? Väcker synden vår sorg,
är blotta tanken på helighet en glädje? Leva vi för denna
eller den nästa världen? Följa vi »majoriteten av kristna eller
de heligas samfund, umgängeslivets tilltalande och behagliga
religion eller korsets stränga och ensliga anda, (the severe and
lonely spirit of the cross) f»1 Eller äro vi åtminstone på väg
emot en sådan »prägel», sträva vi därefter? Predikan slutar
i en ton av hoppfull förmaning: en uppriktig människas bästa
jag är det, som talar och driver henne i hennes bättre
ögonblick. Hon sjunker väl tillbaka från dessa livets höjdpunkter,
vilka äro gåvor från ovan. Men det gäller att söka behålla
dem allt längre. »Uppliva och stärk dessa vägar genom
ett liv av bön, genom självrannsakan, genom vanemässig
kommunion, genom bekännelse, genom hjärtats övningar och
genom handlingar av tro, hopp och kärlek. En själ förenad
med Gud är begåvad med framhärdandets gåva; en vilja
återställd till sin sanna frihet, hatande synd och finnande glädje i
Kristi närvaro, skall bli ståndaktig för evigt; ett hjärta, värmt
av den Heliga Ande, är beseglat till återlösningens dag.»2
Om man fasthåller vid detta sammanhang mellan utkorelsetro
och personlig helgelse, blir det naturligt, att tanken på kyrkan
som de utvaldas samfund blott blir en annan form för den
uppfattning, som sätter heligheten som kyrkans förnämsta kän-
1 H. E. Manning, Sermons, IV (2. uppl. London 1850), s. 334 ff.
2 A. a., s. 339 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
