Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystik och sa kr am ent ali sm
i 2 i
patristisk predikan i samma samling över Gudsskådandets
salighet (Bliss of Heaven, ’ VI’e shall see Hirn as He is’J: vi kunna
ej utan genom honom få styrka att uthärda anblicken av
Honom, som »bor i ljuset, ja, själv är det allt övergående,
obegränsade, oskapade, outsägliga ljus, vari Han bor, ty Han, som
ej är i rummet, eller begränsad, kan bo i intet, utan i sig själv1,
endast genom Hans ingående i oss kunna vi se Honom» (Pusey
använder här liknelsen om järnet, som blir glödande i elden,
vilken enligt honom först förekommer hos Cyrillus av Jerusalem).
Så blir Gudsskådandet blott en sida av uppgåendet i Gud, av
Hans fullkomliga självmeddelelse.2
Det är av vikt att framhålla, att denna djupa
oändlighetsmystik lever med, liksom koncentrerad och sammanbränd, i
Kristustron. Hela inkarnationstanken blir, liksom
korsbetraktelsen, en dörr till Gudomens omätliga, saliga djup. Vi ha förut
sett, hur angelägen man är att fasthålla Kristi gudom, till en grad
som stundom synes gränsa till apollinarism — fasthålla att det är
den allsmäktige Guden, som är närvarande i vaggan liksom på
korset. 3 Och det är själva den gudomliga naturens inneboende
i den mänskliga, som gör inkarnationen till den kristna trons
grundval, ty det är förutsättningen för att den gudomliga naturen
skall kunna ingjutas också i våra mänskliga naturer. »Som
Människa mottog Han den Helige Ande, att Han åter må
dväljas i människan, ikläda oss den övernaturliga nådens och
helighetens skrud, som vi förlorade i Adam — och blevo befunna
nakna. För vår skull helgade Han sig själv, att vi också må
bli helgade genom sanningen. Han helgade Sin mänskliga na-
though with a robe of light, hiding our scarred and discoloured souls from
the sight of Divine Parity and making them shining as the Angels; and
which flows in upon us by means of all forms of beauty which this visible
world contains . . . .» Par. atid plain Sermons, IV, s. 228.
1 Sermons preached iti St. Saviour’s, Leeds, s. 273. P. citerar här
jämte en mångfald kyrkofäder även Dionysius Areopagita: »Invisible is He
for the excellence of His Brightness, and unapproachable through the
exceeding abundance of the outpouring of His supersubstantial Light».
2 »O what shall be the bliss of those who shall enter into that
boundless ocean of everlasting joy, that Goodness which is the source of all good,
that Beauty of which all things fair are but the shadow, and hide It from
us, rather than reveal It ... to behold in His own wisdom, the causes of
all things that have ever been, ... to behold by His own love, the love
wherewith He hath loved us ....» (a. a., s 281 f.).
3 Jfr a. a., s. 297.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
