Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 2
yngve BRILIOTH: NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
Hans död och uppståndelse. Det är den förra synpunkten som
uttryckes i slagordet baptismal regeneration. Även om dopet i
Skriften ej uttryckligen framhålles som pånyttfödelsens verktyg,
sammanställas det dock därmed på ett sätt, som lägger denna
slutsats nära.1 Så verkar dopet ej blott en yttre förändring, utan
det inre livets födelse, »en ny, verklig, ehuru icke fysisk början,
en verklig, ehuru osynlig existens — och ehuru verkad genom
en osynlig agens, likväl (då den icke förkväves) känd i sina
verkningar, liksom de osynliga vindarnas verkan förnimmes». Ingen
subjektiv förvandling kan jämföras med den födelse från ovan,
som dopet skänker: »det är ej blott skapandet av ett nytt hjärta,
nya känslor, nya begär, och liksom en ny födelse, utan det är
en verklig födelse från ovan eller från Gud, en gåva, som
kommer ned från Gud och gives åt tron genom dopet, men likväl
är det icke trons verk utan verkan av ’vatten och Helige Ande’,
den Helige Ande givande oss ett nytt liv i den källa, som
öppnats av Honom, och därigenom att vi däri födas av Honom,
alldeles såsom vår Välsignade och Inkarnerade Herre till köttet
föddes av Honom i Jungfruns liv.» Väl äro tro och ånger
gåvans villkor, goda gärningar och ett nytt liv dess följder, men i
sig självt är dopet »en gåva av Gud, ej att sammanblanda med
eller begränsa till någon av dess frukter (såsom hjärtats
förvandling eller omvändelse), utan obegränsad och ofattlig såsom det
stora mysterium, från vilket det flödar, Förlossarens, Guds evige
välsignade sons mandomsanammelse».2 Här formuleras med
all önsklig energi den objektivt kyrkliga ståndpunkten, som också
på andra ställen framträder med stor klarhet. Dopet är ett
sakrament, därför att det giver något i sig självt, i motsats till
den protestantiska tankegång, som gör den rätte mottagarens
tro till den konsekrerande principen, till det som verkligen »för
ned Kristus till varje individs hjärta».3 Konsekvensen av denna
lära är, att barndopet ej kan vara något sakrament alls, då den
verkliga konsekrerande principen här saknas. I motsats härtill
1 Tract 6j, 4 uppl., s. 25 f.
5 A. a., s. 47 f. Newman talar i en predikan The Gift of the Spirit
om hur den kristna kyrkan äger en »especial glory» och »dreadfulness», och
om hur denna »glory» kommer den kristne till del i dopet: »By this new
birth the divine shekinah is set up within him, pervading soul and body».
(Parochial and plaiti Sermons, III: 18, s. 266 f.)
3 Tract 69, s. 176 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
