Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - N. J. Söderberg, Uppsala Domkyrkas restaurering 1885—1893 - IV. Fornminnen gudstjänst och opinion - 3. Opinionen i staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iv. fornminnen, gudstjänst och opinion
35 i
hända blev övertygelsen till sist något vacklande i fråga om
enskilda partier. Själva mästaren var icke belåten med allt.
Han hade också sett sig tvungen att avstå från åtskilliga av
sina ideer och hade icke fått vara den bestämmande i allt.
Framför den fullbordade dömen tillspordes överintendenten
Zettervall en gång av författaren, om han icke var glad att
skåda sitt verk, varpå överintendenten svarade: »nej, det är
icke vad jag tänkt mig».
Men den stora allmänheten i Uppsala, gemene man
härstädes, hade inte ont av historiska och konstnärliga skrupler
under arbetets gång. Själva professorn i konsthistoria var ju
med om saken. Med vissa undantag gladdes man i hoppet
att få se en riktig katedral, en rent gotisk domkyrka. Man
var nog glad däråt, även om man hyste en och annan
betänklighet. Stilrenhet blev ett bevingat ord, som stod högt i kurs.
Att senare stiltillsatser kunna höja behaget av en gotisk
byggnad, tänkte man icke på. Detta har först så småningom gått
upp för många, sedan Uppsala domkyrka rensats från sådana
så långt som möjligt. Tessins predikstol finns kvar, men det
beror kanske därpå, att man icke hade tillräckligt stora
ekonomiska resurser för att ersätta den.
En sak fanns emellertid, som man aldrig kunde glädja sig
åt, nämligen cementen. Först och främst betraktade man den
som en imitation, som icke borde få förekomma på ett så
förnämligt verk som en domkyrka. Och vidare trodde man icke
pä dess bestånd För cementens skull kunde man icke anse
restaureringsarbetet vara avslutat och det sades: quem Deus
perdere vult, cementat.»
Denna pä sin tid i Uppsala allmänt omfattade mening erhöll
långt efteråt ett lika vackert som för domkyrkan välkommet
uttryck, då ärkebiskop Sundbergs systerson, numera avlidne
hovintendenten Knut Radhe, den 27 maj 1918, hundraårsdagen av
ärkebiskopens födelse, såsom gåva till Uppsala domkyrka
överlämnade obligationer till ett nominellt belopp av 84,000 kr.
Enligt donators föreskrift skall gåvan förvaltas såsom en
vid kyrkan fästad stiftelse under namn av »Ärkebiskop Anton
Niklas Sundbergs och Fru Clara Sundbergs domkyrkofond» med
ändamål att bidraga till domkyrkans fortsatta förskönande och
i främsta rummet till avlägsnande av de i cement utförda
byggnadsdelarna och deras ersättande med naturlig sten eller, där
23 — 23104. Kyrkohist. Årsskrift 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
