Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - N. J. Söderberg, Uppsala domkyrkas restaurering 1885—1893 - V. Restaureringen av kyrkans inre - 1. Murverk, läktare och golv m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v. kyrkans inre
»7
göres av plankor lagda på järnbalkar, som vila på nya konsoler i
vestibulens pelare. På undersidan äro balkarna inpanelade med
furubräder. De längst åt norr och söder liggande delarna av
läktaren, som motsvara kapellraderna, utgöra små genom
järngaller avskilda rum. Trappor och balustrad komma att
omnämnas i ett annat sammanhang.
Vid sidan av dessa åtgärder till ordnande av vestibulen och
orgelläktaren påbörjades och fortgick ombyggnad av ett antal
pelare i mittskeppet, nämligen de två, som uppbära tornens
inre hörn och de närmaste fem mindre paren mot tvärskeppet.
Detta var ett svårt arbete, förenat med bekymmer och risk men
tillika med iakttagelser av intresse för frågan om kyrkans
tidigare tillvaro. Den föreliggande uppgiften är visserligen
begränsad till att redogöra för den Zettervallska restaureringen,
men det torde höra till saken att nämna, huru berörda
iakttagelser enhälligt blevo uppfattade inom den ledande kretsen.
De erinrade om en anteckning i ett diarium från Visby, som
citeras av Peringskiöld (Monumenta Ullerak. sid. 23) och i
Schröders »Upsala domkyrka» sålunda återges: »Chronologiska
anteckningar från denna tid berätta, att år 1402 den 25 maj hvalf
och pelare på en sträcka af 60 alnar, som ungefär utgör
skeppets längd, här instörtat». På grund av denna berättelse och
de rön, som efterhand gjordes under den ifrågavarande
ombyggnaden, tycktes följande sammanhang vara fullt antagligt.
Pelarraderna i långhuset hade under 1300-talet uppförts av tegel
i samma form, som förekommer i koret. Så inträffade år 1402
den nämnda olyckan, vars förlopp man icke närmare känner,
och den södra pelarraden med valven instörtade. Då skadan
reparerades, använde man åter tegel, men byggde de nya pelarna
i annan form och med grövre dimensioner för att vinna ökad
styrka, vilket genom olyckan torde ha visat sig vara
nödvändigt. De pelare, som stodo mitt emot på norra sidan, erhöllo
samtidigt behövlig förstärkning genom tillmurning på
kortsidorna.1
1 I sin innehållsrika och berömda avhandling om »Tegelarkitekturen i
Norra Europa och Uppsala domkyrka» (Antiqvarisk Tidskrift för Sverige XV: 1
år 1896) anför professor E. Wrangel Visby-diariets anteckning och ur en
annan krönika tillika, att åskväder och stormar samma år, 1402, nedstörtat ett
över hövan stort antal lador, kyrkor, torn och skogar (»tonitrua et turbines
deiecerunt plurima horrea ecclesias turres silvas et pomeria ultra numerum»).
Wrangel yttrar härom, att det av historiska, tekniska oeh andra skäl är omöj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
