Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Judar och kristna i Egypten, av Erik Stave
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stave, judar och. kristna i egypten
369
sin sympati. Skrivelsen utgör ett brev, daterat maj eller juni 335,
omedelbart före synoden i Tyrus, där Athanasius blev avsatt, och
är författad av en man, som kallar sig Kallistus och torde ha varit
präst eller munk i Alexandria. Han riktar sig till ett par andra
präster, Paieous och Patabeit, i klostret Hator, av vilka den ene
är confessor, en man som under den föregående svåra förföljelsen
icke avfallit, utan behållit sin tro.
Att läsa vad denne man skriver är att på allra närmaste håll
få lära känna det kristna livets representanter inom den ortodoxa
kristenheten i Egypten på denna tid från en sida, som ingalunda
är tilldragande, utan som låter oss se verkligheten i hela dess elände.
Den meletianskt sinnade biskopen av Letopolis, Isak, gör, så
berättar Kallistus, ett besök hos Heraiskus, ledaren av det meletianska
partiet i Alexandria, och intager med honom en måltid i »lägret».
Athanasius’ anhängare, som tyckas ha hållit sig med spioner, fingo
genast höra, att den ansedde Heraiskus fått besök av den
skisma-tiske biskopen i Letopolis; de infunno sig redan på aftonen med
ett band druckna soldater och betedde sig så, som om lägret
tillhörde dem, i syfte att gripa och fängsla skismatikerna. Men Isak
och Heraiskus räddades av några gudfruktiga», d. v. s. meletianskt
sinnade soldater, varefter den rasande hopen släckte sin fanatism
på fyra andra meletianer. De rusade därefter till ett värdshus, vid
»Solens gata», där några av skismatikerna tagit in, förolämpade
värden och grepo ett antal av gästerna, som därefter kastades i
fängelse.’ Den kommenderande officeren i lägret fann emellertid
dagen därpå, att saken krävde en ursäkt. Han sände alltså ett
bud till biskopen och lät säga: »Jag var drucken och begick synd
i går afton, då jag förolämpade bröderna».
Därefter förekommer ett uttryck, som Bell icke förstått, men
som Harnack rätt återgivit. Det heter att officeren på samma dag
»gjorde en agape, ehuru han var en grek (d. v. s. hedning), för
den synds skull, som han hade begått». Bell återgav agapc med
»service» (he hade a service said), men ordet betyder naturligtvis
kärleksmåltid. Och stället är, såsom Harnack påpekar, av betydelse
för »agapernas» historia bland de kristna. Dessa sågo med
tillfredsställelse, att också hedningar föranstaltade sådana, såsom här
tydligen var fallet, som fattigbjudningar och som ett slags försoning
för begångna förseelser.
Brevskrivaren gör Athanasius ansvarig för uppträdet, och han
betraktar honom ingalunda som den starke man, som han vanligen
utges och utger sig själv för att vara. Han är, så framställer han
honom, orolig, nervös och osäker. Dystra låta även underrättelserna
från kejsaren. Den store mannen tycks ej veta, om han skall fly
eller stanna kvar i Alexandria. En gång har han redan packat
sitt bagage och fört det över på ett skepp, som låg där i hamnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
