Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O ELIS MALMESTRÖM
sökande ej avgöra. Vad som här påvisats är oss dock
tillräckligt för att utan tvekan säga, att Linné tänker och talar med
Senecas tanke och tunga. Hans Guds- och naturbegrepp äro i
denna inledning så mycket Senecas, att vi, för att förstå Linné
här och framdeles, ett ögonblick måste göra halt just inför några
av Senecas tankar. De skola ytterligare klargöra det antika
beroendet i Linnés religionsfilosofi.
Men Seneca var en mångsidig man. Det är icke hät
meningen att stanna inför annat än de religionsfilosofiska
antydningarna i Quæstiones naturales. Annat må i detta
sammanhang vara. Arbetet är troligen det sista, Seneca nedskrev. Dock
anknyter det till en ungdomsskrift om jordbävning. Det synes
(företalet till lib. II) ha varit Vesuvii utbrott den 5 febr. år 63
e. Kr., som på nytt aktualiserade hans intresse för naturen.
Boken är också att betrakta närmast som en fysisk geografi och
astronomi med ansatser här och var — ofta i upphöjd litterär
stil — till en universell naturförklaring, helt naturligt i
stoi-cismens anda. Det är just på sådana ställen Linné varit framme
och lånat tankar. Boken är ej en »undersökning» utan en
»sammanfattning», ehuru en ined skarpsinnig kritik. Den innehåller
alltså med anknytningar till Aristoteles och Lucretius en
allmän geografi. Som sådan lästes den också under medeltiden.
Lucretius är i sin stora dikt De rerum natura genomträngd av
den tron, att tanken kan nå tingens verkliga natur. Han är en
omutlig sanningssökare, en den fria tankens man i denna visshet,
och riktar från atomistisk, epikureisk världsåskådning mot den
traditionella religionen sin kritik. Seneca är, som ju delvis
redan framgått, i nästan alla avseenden Lucretii motsats. Väl
är hans personligt modifierade stoicism klart materialistisk till
sin kunskapsteoretiska utgångspunkt. Den räknar överhuvud
icke med något annat verkligt än det materiellt existerande.
Detta materiella har dock olika karaktär: stoicismen antager de
av Empedokles uppställda fyra elementen eld, luft, vatten och
jord. Seneca uppfattar det på ett ställe (Quæst. nat. III: x) så,
att dessa element kunna härledas ur varandra, vart och ett
genom förvandlingar övergå till ett annat. Men i allmänhet
för-utsättes det, att elementen behålla sin karaktär. Då de ingå
föreningar, bilda de tingen, som alltså äro sammansatta av
elementen. Och ehuru alla elementen äro materiella — även vad
vi kalla ande är en fin, eldartad luftström — kunna de dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
