Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINNÉS RELIGIONSFILOSOFISKA BETRAKTELSER 2 C)
= tö « yjv slvai tö rcpwtov = det som är som ursprungligt vara.
Och då formen är själva utvecklingsprincipen, èvTsXéysta, som
gör, att allt är, vad det är, måste den också finnas i allt
verkligt. All rörelse har sin början i formen, som genomtränger
och danar stoffet. Men följer man så tingens daning bakåt
genom orsakskedjorna, står man slutligen vid en första början,
en orsak, som, själv orörd, sätter annat i rörelse, Aristoteles
TtpwTOv xivoüv. Detta är det drag i hans storslagna gudsbegrepp,
som vi här ha att taga fasta på. Andra sidor finnas; dem har
Linné helt visst icke tänkt på. Att denna rena form för
Aristoteles även blir sett tänkande av tänkandet» och absolut
självmedvetande, måste ju för Linné betyda mindre, än att i
begreppet Ens Entium kan läggas in just en yttersta orsak, en
första början, en skapelseakt. Genom att så bruka detta
begrepp på förkortat och i själva verket stympat sätt, kan han
också läsa in den bibliska skapartanken, något som är
synnerligen viktigt, ja, själva den kritiska synpunkten för begreppets
användning. När man alltså läser Aristoteles namn bakom Ens
Entium, får man icke läsa in Aristoteles åskådning. Med den
har termen här blott litet att göra. Det djupast särpräglade
och personliga hos Aristoteles har naturligtvis alldeles undgått
Linné. Man behöver endast besinna den inre släktskapen mellan
Platos och Aristoteles gudsbegrepp, och saken träder i skarp
belysning. Vad han med en aristotelisk term bemäktigar sig
är endast kända tankar från hans egen tids filosofi, man är
frestad säga vulgärfilosofi; det enda som hindrar bruket av
denna rättvisa beteckning är den omisskännligt personliga ton,
som bär upp Linnés ord och ger dem värde.
Alltså: icke ens en ny nyans eller skiftning i gamla tankar
har den aristoteliska termen givit oss.
Det återstår att i översättning meddela de ställen från
Seneca och Plinius, som Linné visar till. Noterna b och e
hänföra sig till den förre. I Senecas Quæstiones II: xlv heter
det: »Ej heller trodde de (= de forntida vise), att den Jupiter,
som vi dyrka i Capitolium och andra tempel, någonsin med
sin hand slungade blixtar, utan de uppfattade honom som vi
nu göra, såsom tillvarons väktare och styresman (custodem
rectoremque universi), dess ande och själ, denna världs herre
och skapare (mundani huius operis dominum et artificum), som
varje namn passar till. Vill du kalla honom öde (fatum), tager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
