Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINNÉS RELIGIONSFILOSOFISKA BETRAKTELSER
2 C)
V. Nemesis.
Vi ha i det föregående tagit ut ur Linnés företal till
Systema naturæ de stycken, som bjudit oss något i
religionsfilosofiskt avseende. Det har därvid visat sig ett starkt inre samband
mellan Linnés aforistiskt uttryckta tankar. En systematisering
av dem efter den kända indelningsgrunden Gud, människan
och världen har i själva verket ej varit svår att göra. Den
har, särskilt i imperium naturæ snarare givit sig själv. Någon
konstruktion, som våldför sig pä tankens frihet eller
egenart, lär det härvid knappast kunna bliva tal om, ehuru det
heller inte med fullkomlig visshet kan sägas, att Linné har tänkt
just så. Så långt ifrån kan det dock inte vara. Därtill har han
alltför tydligt givit besked om sig på många andra ställen. En
hel del av det, som gränsar till hans religionsfilosofiska
funderingar, har här med flit utelämnats dels emedan därmed
upprepningar undvikits och nödig koncentration vunnits, dels
emedan Linnés allmänna naturuppfattning ännu ej är tillräckligt
känd och i detalj utredd, så att det med säkerhet kan sägas
vad som i enskildheter är allmängods och lån, och vad som är
originellt. Bryk, Juel, Lönnberg, Nordenskiöld, Sernander o. a.
ha gjort goda förarbeten, men den grundliga undersökning, som
tager ständig hänsyn till den samtida naturvetenskapliga och
naturfilosofiska bakgrunden, saknas ännu. Den naturfilosofi —
med starka rötter i den romerska stoicismen — som i det
föregående omtalats, är alltigenom religiöst motiverad och har alltså till
uppgift mer att söka förstå naturföreteelserna i deras totala
sammanhang (den teleologiska synpunkten), än att förklara dem.
Det finns emellertid ännu ett stycke i Systema naturæ,
som faller under vårt ämnes domvärjo. Det är den långa
fotnot, som Linné tillagt under homo, ss. 20—22 och 28—32 i
originalupplagans editioner.1 Dock icke hela. När Linné alltså
konsekvent nog sätter Homo sapiens på sin plats i systemet,
ger han genom denna långa not, som den kloke man han är,
uttryck åt, att människan kan tarva en beskrivning även ur
1 I andra originalupplagan står blott Nosce te ifisum; i tredje står därtill
en fotnot med korta definitioner av människan Theologice, Moraliter,
Naturaliter, Physiologice, Diætetice, Pathologice. Så tillägger Linné på latin: Hæc
si tioveris Homo es, 6-® a reliquis distinctissimum genus.
Man ser alltså, hur denna not växer för varje upplaga från den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
