Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Handlingar till George Scott verksamhet i Sverige. II. Tal och predikningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o
meddelanden ocii aktstycken
med stenhopar bewarade, och satte ädla winträ deruti: Han byggde
ock ett torn deruti, och grof der en präss, och wänte efter, att
han skulle bära windrufwor; men han bar wilddrufwor. Nu dömer,
I Jerusalems inbyggare, och I Juda män, emellan mig och min
wingård. Hwad skulle man dock mer göra minom wingård, det
jag honom icke gjort hafwer? Hwi hafwer han burit wilddrufwor,
då Jag wänte efter, att han skulle burit drufwor? Nu wäl, jag will
kungöra eder, hwad jag minom wingård göra will: Hans gård skall
borttagen warda, på det han skall ödelagd blifwa, och hans mur
skall sönderrifwen warda, på det han skall förtramppad warda. Jag
skall låta honom ligga öde, att ingen skall skäran eller grafwan,
utan tistel och törne derinne wäxa; och skall bjuda skyarna, att
de icke regna deruppå. Så är nu Herrans Zebaoths wingård
Israels hus och Juda män hans lustiga plantering: Han wäntar efter
rätt, si, så är här icke annat än öfwerwåld; efter rättwiso, si, så
är här alltsammans klagomål. We dem som draga det ena huset
intill det andra, och kommer den ena åkern in till den andra, till
dess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena.»
(Es. 5: 1—8.)
Men borde wi icke göra en mer widsträckt tillämpning af
denna liknelse? Wi hafwe ofta gjort anmärkningar emot
oförståndigt och onyttigt förwridande af liknelser och tecken, som finnas i
Guds ord, hwarigenom hwarje uttryck, hwarje omständighet twingas
att uttala en andelig mening, den Herren aldrig nedlagt deri, till
följe hwaraf mycken skada förorsakas i Guds församling. Men
wisserligen äro wi lika långt ifrån sanningen, då wi betrakta
liknel-serne och tecknen i Herrans ord blott såsom intagande berättelser,
innehållande ej någonting lärorikt för oss. Wi äro öfwertygade
derom, att hwar och en sådan liknelse, uttalad af wår Herre,
förklarar tydligt en eller flera wigtiga hufwudsanningar, och under det
wi noga akta oss för ett mystiskt uttydande deraf, måste wi ock
taga oss till wara, att ej förbigå den lärdom, som innebäres deri.
Det gifwes hwad som torde kallas liknelsens syftning eller ändamål,
som är för oss högst nyttigt, och skulle finnas öfwerensstämmande
med de öfrige delar af Guds ord. Syftningen af liknelsen, för oss,
torde lätteligen bestämmas af hwad som föregår. Wår Herre hade
warnat sin omgifning, att de icke skola bedöma en menniskas
andeliga tillstånd efter hennes lekamliga omständigheter och de
Försynens skickelser hon war underkastad; han kallar dem ifrån
ett onyttigt fördömande af andra, och ställer för deras ögon denna
wigtiga sanning: »Om I icke bättren Eder, skolen I allesammans
förgås» (Luc. 13: 3) samt såsom en påminnelse om deras fara, om
de skulle uppskjuta sin bättring, meddelar han dem den liknelse,
som nu utgör wår text, hwari han lärer alla: att en tid är af Gudi
bestämd, under hwilken allena det är möjligt, att en menniska kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
