Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Hilding Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige av teol. kand. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nathorst, herrnhutismen I sydsverige 323
Andreas Rydelius och hans lärjungar, samt, dock endast till en
ringa grad, pietismen i dess konservativa eller radikala form. Att
förf. även räknar med den gamla folkfromheten av mer eller mindre
ekstatisk karaktär, framgår av hans intressanta skildring av
Göinge-väckelsen på 1770-talet, en förut nära nog obeaktad tilldragelse
i det sydsvenska fromhetslivets historia och en parallellföreteelse till
de tidigare och samtida ekstatiska väckelserörelserna i Lillherrdal
och Overtorneå.
Den karolinska fromheten tecknar förf. som en från äldre tider
Kvarlevande kyrkofromhet, uppburen av »de stilla i landet, de många
präster och lekmän, som troget deltogo i det offentliga
gudstjänstlivet, men dessutom sökte näring för sitt personliga religiösa liv i
bibeln och psalmboken, i Luthers och Arndts, Scrivers och
Quirs-felds samt andra dylika skrifter». — Och i den så karakteriserade
fromheten ser han en »kyrklig underströmning, utan vilken
herrnhu-tismens snabba och vidsträckta utbredning icke kan förklaras». Som
främsta representant för denna fromhetsart ser förf. Andreas Rydelius.
Vår »förste filosofs» religiösa insats har hittills föga beaktats, och
det är med särskilt intresse man tar del av förf:s teckning av
honom och av hans uppgift som »fostrare för en hel prästgeneration».
Även om beläggen för den prästgeneration, som suttit under
Rydelius’ kateder eller samlats i hans hem, kunna synas skäligen magra,
torde man dock få tillmäta det personliga inflytandet från
Lundafakultetens store filosof större räckvidd än man hittills gjort. Någon
uttömmande skildring av Rydelius som teolog och religiös
personlighet kunna vi ännu ej sägas äga, och den slutgiltiga
värdesättningen av hans religiösa insats lär få vänta tills dess. De konturer
förf. i föreliggande arbete uppdragit äro emellertid av mycket stort
intresse och synnerligen belysande.
Vad återigen angår förf:s värdesättning av de olika religiösa
strömningarna med avseende på deras betydelse för den följande
utvecklingen, måste anm. för sin del förhålla sig något reserverad.
Det är visserligen icke min mening att förneka existensen eller
betydelsen av denna »karolinska fromhet», som förf. så starkt hävdar.
Säkerligen levdes även inom ortodoxien på sina håll ett religiöst
liv, präglat av en innerlighet, som alltefter temperament och övriga
förutsättningar kunde vara mer eller mindre kristocentriskt betonad.
Men när doc. Pleijel framför allt vill göra gällande, att det är denna
»kyrkofromhet», som så gott som undantagslöst är
anknytningspunkten för den senare herrnhutiska fromheten, måste anm. ställa
sig ytterst tveksam. Den tidigare åsikten om gammalpietismen som
s. a. s. inkörsport för herrnhutismen torde enligt min mening ha
mera fog för sig. Och beläggen för detta påstående ger doc. Pleijel
själv. När Brödraförsamlingens mest nitiske diasporaarbetare i
Sverige, Elias Östergren, far från socken till socken och gästar präst-
*—25425.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
