Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Katekesen av år 1810 - 3. Katekesreformens historiska faktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 2
EDV. LEUFVÉN
Lindblom ensam erhöll uppdraget, var givetvis större möjlighet
för honom att låta det bli en nyskapelse i analogi med t. ex.
den av honom förordade Koppes. I vad mån det också
blivit förhållandet, d. v. s. i vad mån neologien varit en
verksam faktor i den nya katekesrevisionen, tarvar sin
undersökning.
Neologiens inverkan kan ses, dels genom vad av positivt
neologiskt innehåll är tillagt utöver Svebilius, dels genom vad
är uteslutet. Neologien förhåller sig dels negativt i vissa
punkter gent emot den äldre åskådningen, vilket i här föreliggande
fall bör visa sig genom uteslutningar av vissa partier hos
Svebilius, dels positivt nyskapande, vilket visar sig genom tillägg
till nämnda katekes.
Ses saken först till sin negativa sida, så är tydligt, att
åtskilligt av ortodoxiens dogmatik bortfallit. Svebilius frågar:
»uteslutes då Sonen och den hel. Ande från skapelsens verk?»
samt svarar: »Nej, Gud Fader hafver genom Sonen i den Heliga
Ande skapat all ting». (I, 14.) Denna fråga förbigår Lindblom
med tystnad. Med samma tystnad förbigår han också Svebilii
dogmatiska förklaring av de två personerna i Kristi natur:
»Jesus Kristus, sann Gud och menniska, är en person; ty begge
naturerna äro i Kristo personligen så förenade, som kropp och
själ i menniskan; dock oupplösligen, och kunna i all evighet
intet skiljas ifrån hvarandra» (II, 40). Likaså förbigår han
Svebilii bestämda hävdande av parthenogenesis (II, 51, 52) och
av den hel. andes verksamhet i dopet enligt Svebilii förklaring:
»nya födelsens verk tillägnas besynnerligen den Helga Ande,
hvilken öfver oss med detta Döpelsens vatten utgjuten varder»
(IV, 14). Dit kan ock räknas, att den dämonologiska apparaten
icke framträder med samma skärpa som hos Svebilius. Denna
inskränkning är ju en av de förblivande vinsterna av
upplysningen, och att Lindbloms återhållsamhet i denna punkt berott
på upplysningens inverkan, därom kan visserligen intet som
helst tvivel råda.
Såsom exempel på denna förmildring av Svebilii hårda
formuleringar på det dämonologiska området kan man jämföra
svaren på frågan: »Hvilka kallar du onda Änglar?» Dessa lyda
nämligen så:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
