Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl Allan Moberg, Orientaliska inflytelser på utbredningen av det latinska rimofficiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5°
CARL ALLAN MOBERG
de äldre officierna visa icke det ringaste tecken till en dylik
skematisk gruppering av sina antifoner), utan har uppkommit under
samma inflytande, som lett till bildandet och utarbetandet av det
strofiska officiet överhuvud, nämligen det orientaliska. Närvaron
av talrika grekiska munkar (alla köpmän etc. att förtiga) från
det karolingiska tidevarvet i frankemas land liksom i Alemannien
är ett allbekant faktum; även Hucbald räknade bysantinska
kollegor bland sina bekanta.
Sättet att ordna kyrkotonarter efter nummerföljd återfinner
man t. ex. i de syriska jakobiternas kyrkoorganisation, nämligen
i deras uppståndelseritual, vilken från Jerusalem spred sig över
hela den grekiska världen. På åtta efter varandra följande
söndagar under sommarcykeln användas de åtta kyrkotonarterna,
varvid varje tonart besitter en egen text, som står i
sammanhang med Jesu uppståndelse- eller korsfästelse-ritualen och
hämtas ur officiet.1 Om nu också i detta fall tonarterna äro
utströdda över hela åtta söndagar, så är ju dock tendensen ganska
klar. Nu finnes det emellertid en ännu direktare motsvarighet
till den latinska tonartsvandringen. Bland den grekiska kyrkans
antifonsamlingar (på grekiska kallade xpOTtäpiat av xpÉTtsiv = vända,
syftande på deras refrängkaraktär) finnes det vissa sånger, som
vandra genom de fyra aute?itiska {o i xupioi) och de fyra plagala
[oi TcXayiot) tonarterna (ff/o>.) från kyrkotonart till kyrkotonart,
varefter de börja om igen med den första. Varje tonart
omfattar en period, en fras (xXäoo; xt$ éxàaxou xupfou \ nXocyCoo
Yj^ou), som är mer eller mindre omfångsrik. Dylika stycken,
vilka tydligt motsvara de latinska antifonstroferna, kallas, som
framgår av samlingsnamnet, för antifoner och framföras i en
slags egendomlig antifonisk växelsång mellan tvenne körer, en
till höger och en till vänster om altaret. Den första har rätt
att intonera antifonsånger med jämna ordningstal, den andra
dem med udda. För att få tid att förbereda sig till nästa
antifon, plägade den kör, som skulle utföra denna, överlåta några
slutord av den antifon, man var i färd med, till den andra kören.2
1 Jfr Baumstark, Das Kirchenjahr der syrischen’Jakobiten, Studien
zur Geschichte und Kultur des Altertums, Bd. 3, Paderborn 1909—10, s. 267.
2 Jfr i den h. Benediktas’ regulae, cap. 47: psalmerna eller antifonerna
skall var och en uppstämma (imponat; i tur och ordning efter abboten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
