Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Martti Ruuth, Fredrik Gabriel Hedberg och Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK GABRIEL HEDBERG OCH CARL OLOF ROSENIUS
IOI
Menniskan har nåd hos Gud endast den stund hon ’kämpar
vid nådastolen’. 2:0 Att leva, tala och föra sig något
annorlunda än världen var alltid skrymtarens ’nota caracteristica’. I
levernet skulle man vara fri, men detta betydde icke blott
okonstlad, naturlig eller kristlig frihet från fanatiskt tvång, utan
sådan frihet, som jag redan skildrat, swärja, hojta, skrävla,
dricka etc. Med andra ord: i samvetet skulle man ej vara fri
utan bunden till själva helvetet, vad stund man ej kämpade i
bönen och ångern, men i levernet, till köttet, fladdrande fri »
För att genom ett exempel åskådliggöra, vad han sagt om de
finska pietisterna, relaterar Rosenius ett förtroligt samtal han
haft på tumanhand med Stenbäck. Då Rosenius frågat
Stenbäck, huruvida denne verkligen trodde, att han var ett benådat
Guds barn, hade han fått till svar: »Nej, nu måtte jag väl veta
det att jag nu är fördömd». Och då Rosenius givit uttryck
för sin förundran över ett sådant svar, hade Stenbäck tillagt:
»Jo, om jag nu doge, fore jag till helvetet». Då nu Rosenius
förvånad frågade, huru han då kunde vara så frimodig, samt
huruvida han överhuvudtaget alls hade kommit till tron, hade
Stenbäck sagt sig tro »vissa stunder». »Härav» — fortsätter
Rosenius — »förstod jag, att dessa trodde intet nådastånd, att
den egenrättfärdighetskräfta, som de genom sitt fria oandliga
leverne velat fördriva från det yttre, hade slagit sig inåt, på de
inre delarna, inpå själva hjärtat, vars beklämmande och
krökningar inför Gud i bönen nu utgjorde för dessa detsamma som
handens gärning för de vanliga fariseer. — –-Summa: Kristi
och apostlarnas läras viktigaste stycken, tron, trons frukter, den
eviga, allt överskylande rättfärdigheten i Kristus, hela människans
omskapelse, alt blev här förnekat, icke blott i levernet, utan i
själva läran, för det Paawo så behagade.»1
Rosenius hade i samtal med de finska pietisterna försökt
att övertyga dem om deras villfarelser samt försökt att med
hänvisning till Luthers Galater-kommentar göra gällande det
»evangelium uppenbart lär raka motsatsen mot Paavo, i ty att
det yrkar samvetets frihet men köttets korsfästande». Och vad
beträffar vägen till ånger och bättring, hade Rosenius gjort
1 C. O. Rosenius, hans liv och verksamhet, s. 129—131.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
