Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Handlingar till George Scotts verksamhet i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 SC)
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
kände i det älskade Capellet, hvars murar ännu tala så sorgligt till
mitt hjerta; med ångest emotser iag en kommande framtid, som
endast har saknad ock tårar at bjuda mig. Alt hvad som förr
utgjorde min glädje, är nu endast ämnen til min smärta, sjelfva
Juni-Solens strålar är i mina ögon endast mörka sorgemoln, all
Sommarens skönhet, foglarnas sånger, klockornas ljud, ja sjelfva vindens
susning är i mina öron blott klagoljud, alt tyckes liksom instämma
i min klagan: Han är borta, Han som ensam hade kunnat lugna
din oroliga själ! Han återkommer aldrig mer, Hans milda röst
skall aldrig mera nå ditt öra, — ack vore det väl underligt om jag
vid begrundandet af denna sönderslitande sanning vore nära at
förlora mitt förstånd? —
Aldrabästa Pastor Scott, förlåt at jag klagar, jag gjorde ej så
förr, tvertom jag hoppades, jag trodde at försynen hade åt mig i
en framtid förvarat bättre och lyckligare dagar, ty min hela lefnad
har hittills varit en fortsättning af motgångar, lidanden ock
oförrätter, men huru skall jag väl vara till mods nu, då jag trodde mig
denna efterlängtade framtid så nära, nu då jag tyckte liksom en ny
period hade begynt för mig, ock jag i stället ser mig af Gudlösa
människor helt oförmodat nedkastad i tröstlöshetens djup. Ack
bästa Pastor Scott, jag hade ingen ovän förr, Gud vet at jag altid
varit benägen till öfverseende mot mina medmänniskor, men nu
hafva de för mycket ådagalagt sin ondska; nej aldrig mer skall
hoppet dåra mig, jag ser nu at jag föddes endast för at gäckas
deraf.
Man säger at tiden läker alla sår, men detta är blott en antaget
talesätt, ty många följa oss till grafven, isynnerhet då ingen vän
finnes, som kan mildra dem; jag har ingen at förtro mig till, för
mina närmaste söker jag at sorgfälligt dölja min smärta och saknad,
af fruktan at smädelystna tungor skulle finna efterlängtad anledning
till förnyade bitterheter mot den älskade bortgångne Pastor Scott,
ock den goda Fru Sundberg, som till någon del känner hvad jag
lider, näns jag icke längre bedröfva med min jemmer. Hon har
nog tillräcklig anledning till sorg för sin egen del, ehuru jag aldrig
kan frångå den öfvertygelsen at min saknad måste vara större
emedan jag så litet feck begagna mig af Pastors dyrbara lärdomar; ja
den smärtande tankan at jag ehuru mot min vilja så mycket
försummade dem, gör at jag nästan liknar min sinnesförfattning vid en
ur sin dvala för sent upvaknad syndares, då nådatiden redan är
tilländalupen; ack at jag vetat trotsat alt, ock det hade jag
sannerligen gjordt, om jag kunnat tro at Pastorn så oförtänkt skulle ryckas
ifrån oss. — O, at jag finge öka de öfverlyckliga tjenares antal,
som få åtfölja den älskvärda famillen! Med hänryckning skulle jag
öfvergifva et land där mina sällaste förhoppningar blifvit
förvandlade i odrägliga qval. — Så far då väl, ömt vördade ock saknade
Pastor Scott! Måtte Gud utsända sina skyddande änglar öfver sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
