Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Alexander de Roubetz, Sovjet-Rysslands kyrka - Kap. I. Kyrkans rättsliga ställning före revolutionen - 1. Stat och patriarkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 8
ALEXANDER DE ROUBETZ
Men i verkligheten blev det annorlunda. Kyrkan varken sökte
hävda eller försvara sin självständighet, tvärtom den arbetade
av alla krafter för att understödja statsmakten. Alla som ej
trodde i likhet med kyrkan, straffade den med hjälp av den
civila makten och tillintetgjorde dem med polismakt. Detta
förhållande framväxte historiskt. Bysans hade ärvt från Rom dess
uppfattning om förhållandet mellan kejsarmakten och kyrkan.
Den grundades på två satser: för det första: tron är ej
människornas privatsak, utan är en undersåtlig plikt mot
statsmakten, emedan religionen är statsinstitution; för det andra var
kejsaren ej blott statens huvud, utan även »pontifex maximus».
Den senare idéen om cesaropapismen fick en sådan utveckling,
att den kejserliga makten blev högre än biskoparnas. Man
försökte på vetenskapligt sätt bevisa, att kejsaren tillkomme alla
rättigheter och privilegier, som biskopen hade, men kejsaren
hade dessutom alla rättigheter och all makt gentemot kyrkan.
Det fanns t. o. m. sådana vetenskapsmän (Valsamon) som
ansågo, att »kejsaren och ej kyrkomötet hade rätt att döma
patriarken».1 Vi kunna lätt förstå att dessa idéer överfördes till
Ryssland med det grekiska prästerskapet och fastän de ej i
detta kunde nå samma utveckling som i Bysans, kommo de i
alla fall att spela en viktig roll under hela Rysslands historia.
Under ryska kyrkans första period utgjordes metropolitens
och biskoparnas underhåll: i. av en tiondedel av furstens
inkomster samt av egendomar, vilka furstarna donerade till
domkyrkor och stift; 2. av olika tullar på mått och vikt; 3.
penningböter; 4. skatt för utnämning (invigning) till olika
prästämbeten; 5. ränta från fast egendom. Det lägre prästerskapet
(d. v. s. präster, som ej voro munkar, diakoner, »psalmläsare»,
klockare m. fl.) existerade endast på inkomsten av olika
religiösa ceremonier. Dessutom var prästerskapet befriat från civil
rättegång, statstjänst och skatter. I praktiken kränktes dessa
privilegier ofta, särskilt under inbördeskrigens oroliga tider.
Som vi redan visat, strävade aldrig ryska metropoliter att
få rikets makt i sina händer. När Kiev- och
Vladimirperioderna i Rysslands historia gått till ända och Moskvas stor-
1 P. V. Bezobråzov, »Den bysantiska kulturens skeden», Petrograd,
1919, s. 54 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
