Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Holger Nilsson, J. A. Tingstadius och kyrkohandboken av 1811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. TINGSTADIUS OCH KYRKOHANDBOKEN AV 181 I
297
miskund och måste falla på våra knän och ödmjuka oss för
vår himmelske fader. Den doxologie, som, i nya handboken,
intagit förmaningens plats, är deremot alldeles ingen inledning
till syndabekännelsen och kan så mycket mindre vara det, som
den endast låter tänka sig såsom en följd af densamma. Den
egna rättfärdigheten, som någon gång var tidens rådande anda,
synes på detta sätt lösligen vilja förbigå sin svaghet och sitt
beroende och omedelbarligen anse sig värdig att deltaga med
de heliga, som sjunga Guds lof. Men det rätt ödmjuka
chris-teliga sinnet känner sin första pligt i ångren och
botfärdigheten, och dess första bekännelse, vid framträdet till den
oändligt mäktige och rättfärdige, är denna: Jag fattig syndig
menniska. Det förtjenar ock anmärkas, huru vid gudstjenstens
början hela församlingen finnes benägen att nedluta sina hufvuden
och skyla sina ögon: och då den högtidliga lofsången är
alldeles häremot stridande, finnes ock, efter nya formuläret,
församlingen likasom villrådig och likgiltig i sin andakt. I sanning,
om vi kunde, i synlig motto, här möta det stora, outgrundliga
väsendet, himlens och jordens Herre, om vi kunde skåda det
gränslösa af Hans välde, Hans rättvisa och herrlighet, huru
skulle, med den innerliga känslan af vårt djupa intet, huru
skulle vi möjligen vara genast redo med den frimodighet och
frid, som fordras för ett sannt helig, helig, helig, Herre Gud
allsmägtige ? Skulle vi icke tvertom betäcka våra ansigten och
nedböja våra knän och bedja: Herre, förbarma Dig öfver oss!
Så borde ock vår gudstjenst begynnas med ett trefaldigt kyrie
eleeson, såsom rätteligen sker i litanien. Derifrån kunde, genom
en kort biblisk inledning om den menskliga svagheten och
beroendet, öfvergången ske till Syndabekännelsen, hvilken bön i
vår handbok är väl inrättad och ifrån gamla tider bibehållen.
Men i stället för den korta bönen efteråt, hvilken icke är på
sin plats, borde slutet ske med trisagion och doxologie, såsom
utgörande syndabekännelsens rätta fullkomning.»
Denna invändning synes ha varit den vanligaste. Se Baelter
3 uppl., s. 233, not.
Så komma vi till den viktiga frågan om Tingstadii andel
i 1811 års vigselallokution. Hans roll här är fullständigt
förbisedd av Rodhe i Svenskt Gudstjänstliv. S. 375 skrives där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
