Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hornborg, Erik, Finlands kristning. Studier till den kristna kyrkans grundläggning och första tider i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
el rik hornborg
ii:e århundradet hade sönderfallit, var Novgorod. Dess gamla
förbindelser med Sverige upphörde i stort sett vid mitten av
iooo-talet, ungefär samtidigt med att schismen mellan Rom och
Konstantinopel drog en skarp gräns mellan det romersk-katolska
Skandinavien och det grekisk-katolska Ryssland. Under
korstågstiden var Novgorod en stadsrepublik; dess furste var
egentligen blott en i stadens tjänst anställd krigshövding. Novgorods
välde omfattade hela norra Ryssland ända bort mot Ural. Om
ock uppgifterna om stadens folkmängd och rikedom äro
kolossalt överdrivna, var dock Novgorod en mycket mäktig stat och
tack vare Ruriks och hans krigares insats av germanskt blod
och germansk anda vida starkare än det utan denna krydda
hade varit. Dess befolkning var en slavisk-finsk-svensk
blandras, men säkerligen mer eller mindre fullständigt slaviserad.
Nordiskt språk talades väl knappast av infödda novgoroder vid
mitten av iioo-talet.
Det romersk-katolska Nordvästeuropa skildes från det
gre-kisk-katolska Nordösteuropa genom ett bälte med hednisk
befolkning. Den nordligaste delen av detta hedniska buffertområde
utgjordes av det nuvarande Finland. Befolkade voro egentligen
blott landets sydvästra och sydöstra delar. Längst i sydväst
bodde de egentliga finnarna i det landskap, som de givit sitt
namn, och öster och nordost om dem tavasterna. Båda dessa
stammar anses ha invandrat över Finska viken, alltså från
fastland. I sydost bodde karelarna, som enligt den gängse
uppfattningen invandrat över Karelska näset, måhända delvis även
öster om Ladoga.
Finnarnas bebyggelsecentra lågo i allmänhet inne i landet
och de undveko påtagligen havskusten. Då ekonomiska
förhållanden knappast kunna förklara denna skygghet för kusten, måtte
den ha berott på faran för överrumplande strandhugg. Detta
bekräftas indirekt av att de egentliga finnarnas bosättning var
den enda, som på bred front nådde havet; deras kust var täckt
av en så mäktig skärgård, att plötsliga anfall från sjön knappast
där kunde verkställas. I övrigt voro, enligt arkeologiens
vittnesbörd, kusterna mer eller mindre fullständigt öde.
Aven Ingermanland, Estland och åtminstone norra delen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
