Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kellerman, Gösta, Dante och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
GÖSTA KELLERMAN
Från Vergilius, »lo piü che padre» (Purg. 23, 4),
romar-skalden framför andra1, har Dante romartanken till arv och ägo.2
Också avbrytes De monarchias andra bok, som utgör nästan
en enda lovsång till det heliga romerska riket, alltemellanåt av
citat ur Aeneiden. Och, såsom Moore påpekat3, är det som en
helig auktoritet, Dante åberopar denne sin lärofader. Han är
»divinus poeta noster» (Mon. 2, 3, 6), och Conv. 4, 4, 11 heter
det, att han talar i Guds ställe (»in persona di Dio parlando»).
Det Vergiliuscitat, Dante därstädes anför såsom gudomligt
inspirerat, ger i all sin korthet ett skarpt uttryck åt Dantes egen
universalpolitiska idealism: »För dem, d. v. s. för romarna, sätter
jag inga gränser för ting eller tid; jag har givit dem ett rike
utan slut.»4
* »This great poet, more warmly and sympathetically than any other
Latin author, gives expression to the best religious feeling of the Roman
mind», WWarde Fowler, The Religious Experience of the Roman People
London 1911), s. 403.
’ Väl är också att ta hänsyn till, att den florentinska patriotismen till
stor del gödde sig på romerska anor. Det forna Florens’ »nyktra och
kyska frid» (Par. 15. 99) är också för Dante ett idealtillstånd, som han med
längtan såg tillbaka på.
3 EMoore, Studies in Dante II, ss. 23 f.
4 Detta ställe, Aen. 1, 278, ligger ej lika enkelt till som de övriga
av Moore anförda. Hos Vergilius är det Juppiter som talar dessa ord,
därför behöver Dante med Dio ej mena annat än att det är denne, som
för ordet. Man nödgas således ej inlägga, att Dante trott sig höra sin egen
Guds ord däri. Det är rätt svårt att avgöra något här, men Moore har
nog rätt, när han utan vidare tar yttrandet, som om det kommit med verklig
gudomsgiltighet även för Dante. Den frågan rullar då upp sig, om Dante
verkligen betraktat de hedniska gudarna som naturrättsligt betingade
representanter för den uppenbarade kristne Guden, vilket må lämnas därhän av
brist på tillräckligt undersökningsmaterial. Det är ju ock möjligt, att hela
saken är att föra på den litterära gestaltningens konto. Emellertid förefinnes
hos Dante, så vitt jag har kunnat finna, ingen motsats mellan hedniskt
förvrängd och kristet sann Gudsbild. Detta hänger troligast samman med
hans naturrättsligt optimistiska syn på hedningarnas religion.
Motsatsförhållandet kommer för honom att rikta sig mot en »epikureisk»
livsåskådning, som ju även representerades inom kyrkan. Nu är här också att
märka, att Vergilius’ Juppiter är en stoiskt tänkt, panteistisk makt (jfr
Wärde Fowler, s. 426). Conv. 2, 5 vittnar om, att Dante där betraktar
de hedniska gudarna som ofilosofiska trosföremål, som funnit sina filosofiska
uttryck i Platons idéer. Ur den grekiska gudasagan hämtar Dante ock såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
