Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Linderholm, Emanuel, Trolldomsprocesserna i Uppland och Uppsala 1671—1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O 2
emanuel linderholm
»barnen dock tillbödo därutinnan att öfvertyga, högeligen
påstående sig med kropp och anda så sanfärdeligen varda förde,
som de nu här inför rätten stå.»
Med vilket naivt allvar de mest orimliga och barnsliga
anklagelser upptagas både av domare och anklagade, framgår med
allsköns tydlighet, när det nu till protokollet noga antecknas:
»Erik Ersson uti Elinge, tolfman, som barnen föregifva sig uti
Blåkulla esomoftast se till att hugga ved, blef i lika måtto därom
tillspord, men nekade sig vetandes och viljandes både till
Blåkulla fara och där ved hugga.» »Vetandes och viljandes», säger
tolvmannen för försiktighetens skull. Att han likvisst utan sin
vetskap och vilja var sysselsatt med vedhuggning, det trodde
han sig sannolikt icke om att förneka.
Vad barnens bekännelser om Blåkullalivet i övrigt angår,
anmärker rätten, att de innehöllo detsamma, som man sport
från andra håll. Tilläggas bör, att barnens föreställningar under
epidemiens upphetsning ytterligare smutsats ned och särskilt
gäller detta flickebarnens berättelse om förhållandet till Blåkullas
svarte härskare. Flera barn hade nu, såsom det hette, lärt sig
att rida själva. Man må därför icke undra däröver, att de stackars
rådlösa föräldrarna till sist anropade domstolen att med det
snaraste procedera med dessa ungdomens förförare, och alltså
undanrödja dem, innan barnen råkade i evigt själafördärv.
Till följe av Kungl. Maj:ts nyss anförda resolution
beträffande tingslagets anhållan om en kommissorialrätt, ansåg sig
tingsrätten dock icke böra skrida till doms utan inskränkte sig
till att anteckna barnens anklagelser och de av dem anklagade
kvinnornas svaromål samt anhöll därjämte, att hovrätten ville
låta kommissionen komma till orten med det första »efter
inbyggarnas högsta åstundan».
Det visade sig åter, såsom så ofta förut i de stora
häxprocessernas dagar, att det var varken prästerskapet eller
juristerna och i allmänhet rättens vårdare, utan folket självt som
tvang myndigheterna att i sin rådlöshet inför dessa aldrig
upplevda massföreteelser gripa till svärd och bål, när varken
prästernas mest inträngande förmaningar och böner eller domares
straffhot kunde stävja detta väsende.
Det var, såsom vi sett, den 19 november, den sista rann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
