Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
NILS SÖDERLIND
— Vad som för bönderna var den största anledningen till
missnöje var den höga skatten. Ericus Olai har i sin krönika mycket
starka ord, då han skildrar det skatteförtryck, som vid denna tid
rådde i landet.1 Ursprungligen erlade allmogen sin skatt in natura.
Men vad konungen framförallt behövde var pengar till sina krig,
och försäljningen av de i skatt influtna naturaprodukterna medförde
väl oftast för kronan åtskillig förlust. Vi finna ock, att både
Margareta och Erik strävade efter att genom särskilda överenskommelser,
»sämjor», med de olika provinsernas befolkning få den för dem
ogynnsamma naturaskatten förvandlad till en verklig penningeskatt. För
den svenska allmogen innebar detta ingen lättnad — tvärtom. I
landet rådde myntbrist, och den ökade efterfrågan på reda penningar,
som blev en given följd av penningeskattens införande, stegrade
denna brist och kom på samma gång värdet av myntet att springa
upp i höjden. De svårigheter, som yppade sig för bönderna att enligt
överenskommelse inleverera skatten i klingande myrtt, gjorde väl
att dessa alltfortfarande till fogden fullgjorde skatten i natura eller
i värdeföremål, mot att denne till konungen inlevererade den i reda
penningar. Detta förhållande ledde emellertid lätt till svåra
oegent-ligheter, i det att fogdarna nog oftast uppskattade den av bönderna
inbetalta naturaskatten till egen förmån alldeles för lågt.2 Och
tydligen ha de dessutom utsatt sina underlydande för ren utpressning.3
Det är ock icke alldeles uteslutet, att icke även bergsmännen varit
1 Ericus Olai, SRS, II: i, s. 125. — »Hujus Erici Regis tempore, solvebatus
tributum de Suecia juxta ultimum posse, inno ultra posse cujuslibet
incola-rum. Nam rusticus, qui colebat unam marcatam terrae, solvit in tributo
majori XIL., vel XVL., vel XX. marcas, usque ad ultimum obulum, qui de tota
possessione sua poterat extorqueri aut etiam explorari. Unde erant rustici,
qui solvebant in majori tributo anni XXIIII. et XXVIII. marcas. Dixi autem
in majori tributo, sic enim vulgariter dicebatur, ad differentiam aliorum
mul-torum tributorum et exactionum, quae annis singulis solvebantur. Omnis
autem haec pecunia deferebatur in Daciam, sicut sub Regina Margareta fuerat
inchoatum.»
2 Jfr Karlskrönikan, SFSS, 17: 2, s. 23 f.:
»The (fogdarna) matte them fra badhe oxa och koo
klädher kätzla gryta
liten rath the matta niwta
the mata for ena mark thz wert war thre».
3 Jfr Schuck, a. a., s. 77.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
