Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 1. Statsindividualism och nationalism kontra universalism. Korstågstanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O
GÖSTA KELLERMAN
senare 1400-talet förefaller det visserligen, som om man på ömse
håll insett nödvändigheten av ett dylikt samarbete. Men det
var för sent. Varken kejsare eller påve hade lyckats att
varaktigt genomdriva sina anspråk på världsherravälde, medan det
ännu gavs tillfälle därtill.
Påvekyrkan hade uppnått sin ställning till en del genom
sin förträffliga organisation. Därigenom hade den kunnat giva
ett visst skydd mot den feodala anarkien och hade gång efter
annan varit ett värdefullt stöd för den försvagade statsmakten.
Det degenererade feodala samhällssystemet hade sålunda tjänat
Roms sak. Dess partikularisering av makten på en mångfald
händer hade givit den välorganiserade påvekyrkan större
möjligheter att göra sig gällande. På så sätt hade den till ytterlighet
drivna partikularismen faktiskt befrämjat den kyrkliga
universalismen, medan den samtidigt varit en black om foten för den
kejserliga. Sakläget förändrades emellertid, när påvemakten i
stället för en splittrad mångfald av smärre maktområden fick att
göra med större nationellt sammansvetsade stater, som voro i
besittning av en med kyrkan jämförlig organisation och av en
offensiv maktmedvetenhet. Detta blev fallet, allteftersom en rad
kraftfulla härskare lyckades förse sina stater med en
väldiscipli-nerad ämbetsmannakår och ett ändamålsenligt finansväsende som
basis för sin maktutveckling. Ur det feodala samhällets
desorganisation hade dessa statsbildningar framgått som värnare
av folkens fred och frihet. I dem fann nu påvemakten
betydligt farligare motspelare än i kejsaren, vilkens styrka ej på långt
när motsvarade hans anspråk.
Särskilt tre riken hade representerat denna nya statstyp:
England, Sicilien och Frankrike.1 Förhållandena voro
naturligtvis högst skiftande i de olika rikena. Karakteristiskt för dem
alla var dock: 1) att konungamakten på ett effektivt sätt sörjde
för samhällsfridens och rättsordningens upprätthållande genom
att bekämpa fejdväsendet och allehanda övergrepp, samt 2) att
konungamakten i samband härmed tillförsäkrade sig ett reglerat
skatteväsende. Dessa syften ernåddes huvudsakligen med
tillhjälp av avsättbara ämbetsmän och besoldade, till kungamaktens
1 Jfr Hellmann, Das Mittelalter bis zum Ausgange der Kreuzzüge,
ss. 268 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
