Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 2. Stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION 3 1
De egentliga eftergifterna gjorde påvestolen emellertid i
de särskilda privilegier, som tillerkändes de olika furstarna. I
främsta rummet gällde de ämbetstillsättningar.
Onekligen var det här fråga om en livsnerv för kyrkan,
men även för samhället i dess helhet. Blott inom kyrkan
förefanns det en försörjning på livstid. Den enda säkra
framtidsplatsen utgjordes av det kyrkliga beneficiet.1 För furstar och
städer var det därför synnerligen begärligt att bli i stånd att
avlöna eller belöna tjänster mot dem med så pass lockande
befattningar. Så kunde man också framför allt vinna inflytande
över kyrkostyret, även om de av statsmakten kreerade
biskoparna ofta ganska snart gjorde kyrkans sak till sin. Kravet
på ett dylikt inflytande vid tillsättningen av kyrkliga ämbeten
var emellertid ingen nyhet. Sedan gammalt hade landsherrarna
sökt tillämpa den privatkyrkliga patroiiatsrätten på staten i stort
och hade gjort den gällande även beträffande biskopar och
abboter.2 I E?igland hade härvid kronan och adeln gått
samman för att värna den nationella rätten. Trots att kyrkan
genom 1106 års konkordat framtvingat fria biskopsval, kvarstod
dock det kungliga inflytandet. Kronan släppte ej ifrån sig
rätten till överherravälde över kyrkogodset. Grundvalen för den
senmedeltida statliga kyrkopolitiken i England lades härvid av
Edvard I (1272—1307)3, som urgerade den synpunkten, att
landets kyrkliga egendom var en del av nationalförmögenheten.
Själva utnämningsrätten brydde han sig visserligen ej så
mycket om men höll desto styvare på, att vid vakanser
inkomsterna skulle tillfalla kronan, vilken därvid även skulle tillsätta
de till ämbetet hörande prebendena (regalierätten). Detta var
i överensstämmelse med engelsk landsrätt, enligt vilken
patro-nus alltid ägde den högsta besittningsrätten även till kyrklig
nuvarande myntvärde skulle motsvara 80 marks inkomst, medan
Wien-konkordatets bestämmelse medgav skattefrihet först vid 180 marks
kapitalvärde.
’ Haller I, s. 139.
2 von Schubert, Der Kampf des geistlichen und weltlichen Rechts,
SS. 36 ff.
3 Haller I, ss. 375 ff. Även den påvliga förläningsrätten
uppfattades mestadels såsom rätt till kyrkans egendom. Ibd I, s. 130.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
