Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 2. Stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION
3 1
på.1 I stället hade statsmakten på ett tidigt stadium här vetat
att taga den romerska rätten i sin tjänst. Och det var från
Frankrike, som både »placet» och »recur sus ab abu sn»
härstammade2, varigenom statsmakten säkrade sin kontrollrätt
beträffande publiceringen av påvliga skrivelser samt för staten
vådliga kyrkliga åtgärder överhuvudtaget. — I Tyskland hade
alltifrån kejsar Fredrik ll:s stora eftergift för de kyrkliga
rättskraven (år 1220) landsfurstarna strävat efter att lika fullt hävda
statens supremati och, i den mån de erkände ett inskränkt
»privilegium fori» för kyrkan, låta detta bero av statligt
medgivande.3 På 1400 talet upptogs den romerska rätten även i
Tyskland och det uppstod ett högre bildat juriststånd. Detta
medförde större självsäkerhet och målmedvetenhet hos den
världsliga rättens handhavare. Särskilt var man mån om att få
behålla de rättsliga avgörandena inom landet. Det skulle föra för
långt att följa denna utveckling i dess enskildheter. Endast
några exempel må anföras. I samband med att kurfursten i
Brandenburg underkastade sig Rom, utverkade han två bullor
»Etsi de cunctis» (’% 1447), varav den ena stadgade, att
invånarna i Mark Brandenburg ej behövde dragas inför rätta på
ett avstånd längre än två dagsresor från boningsorten samt att
de i alla civil- och kriminalmål endast skulle stå till svars inför
markgreven och av honom deputerade domare.4 Några
decennier senare tog kejsar Fredrik III löfte av Sixtus IV, att »causæ
1 Haller I, ss. 469 ff.
2 von Schubert, s. 51 not 3. Hinschius, Staaf und Kirches. 199.
3 von Srbik, s. 97. Jfr Linderholm, Ref. och världsutv. s. 90.
4 Hennig, ss. 161 ff. I ett senare påvligt breve (av s/« 1448, »Eximia
praeclara») stadgades, att varken ordinära eller extraordinära andliga
domare skulle få stämma brandenburgska undersåtar utanför landets gränser i
världsliga rättsaker (frågor rörande kyrkliga inkomster och kränkningar
mot kyrkans män ej inbegripna), såvida undersåtarna voro beredda att
svara inför landets egna andliga domare och dessa ej drogo ut på tiden
med processen eller vägrade döma. Huruvida detta breve vittnar om att
markgreven resignerat inför de svårigheter, han mött vid genomförandet
av den tidigare stadgan, såsom Hennig vill göra gällande, må här lämnas
därhän. I varje fall bekräftades 1447 års bulla år 1459, då dess giltighet
utsträcktes jämväl till huset Hohenzollerns frankiska besittningar. Å andra
sidan var 1448 års påvebrev det enda av de åt Fredrik II förlänade
privilegierna, som förnyades för Albrekt Akilles år 1472.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
