Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 4. Kultur- och bildningsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION
IOI
åskådningen. Förändrad stilkänsla och formell kriticism täcka
ej vad som här försiggått. Men däri har Walser tvivelsutan rätt,
att vi under den utgående medeltiden näppeligen kunna träffa,
på någon personlighet, som helt emanciperat sig från den
föregående åskådningen. Det var ju snarast fråga om ett slags
synkretism. Trots detta bör man dock kunna tala om vissa
allmänna tendenser i tiden, en tidsanda.
Att man ansett sig kunna förneka förekomsten av en
särartad renässansreligiositet, beror jämväl till en stor del på att
man låtit dupera sig av renässansmännens iver att använda den
kristna etiketten samt även i viss mån på okunnighet om de
religionshistoriska termernas valör. Så har Walser på grund av
Petrarcas uttalade veneration för kartusianorden och det
kon-templativa livet kommit till den slutsatsen, att han hyllat ett
asketiskt livsideal. Samtidigt vidgår Walser dock, att lusten för
resor samt bordets och kärlekens njutningar avhöll Petrarca från
att gå in i kartusianorden. Och vad Petrarca sökte i »vita
con-templativa» var givetvis estetiska och intellektuella värden.
Typiskt är, att han för sin bror Gherardo, som just var
kartusian-munk, och hans ordenskamrater anbefallde studiet av poesi
såsom gagneligt för själens frälsning. Även är det oriktigt att,
som Walser, karakterisera Salutatis stoicism såsom asketism.
Stoicismen, som bygger på en monistisk världsåskådning, kan
icke identifieras med den på en gnostisk dualistisk världsbild
byggande asketismen.1
En helt relativistisk uppfattning av renässansen har
framlagts av HUIZINGA i uppsatsen »Das Problem der
Renaissance».2 I den översikt över renässansbegreppets historiska
utveckling, som här ges, vänder sig Huizinga särskilt emot dem,
som ha karakteriserat renässansen såsom individualism eller
hedendom. Hur kan man, frågar Huizinga, vindicera individualismen
för renässansen, när det i den egentliga medeltiden vimlar av
särpräglade individualiteter (Abélard o. a.)? Det medgivandet
göres dock, att individualismen på sin höjd är ett drag bland
’ Walser, Gesammelte Studien, ss. 52 ff.
2 Publicerad första gången 1920; ingår i »Wege der Kulturgeschichte»,
ss. 89 —139. Jfr även samme författares skrifter »Ur medeltidens höst» och
»Erasmus».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
