Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Em. Linderholm, Religion och kultur i Luthers reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGION OCH KULTUR I LUTHERS REFORMATION I I I
hället och därmed från den mänskliga samlevnadens, från
samhälls- och statsbyggandets hårda verklighetsuppgifter, blev den
ende, som helt och fullt var religiosus, d. v. s. religiös, den
ende verkligen kristne. Icke ens prästen var, strängt taget,
religiosus, om han ej blev munk.
Det är klart, vad en dylik kristendom skulle leda till.
Starkast och påtagligast ser man det i Egypten och Orienten för
övrigt, samt allt fragment i den grekiska kyrkan. Men också
i Occidenten, trots arvet från romerska statens sinne för livets
realiteter.
Den traditionella meningen, att kristendomen blev det
romerska rikets och samhällets och kulturens räddning kan icke
längre upprätthållas. Även om Otto Seeck gått för långt i sin
kritik och det är klart, att kristendomen ej ensam bär skulden,
så kan den kyrkliga meningen ej hävdas som förr.
Kristendomen kunde, sådan den blev, icke stödja och stärka stat och
samhälle. Om det romerska riket och dess allt svårare
politiska och sociala läge bekymrade kyrkans folk sig icke. Och
så kunde Augustini samtida och vän, den spanske presbytern
Orosius († efter 418), trots att de germanska vandalerna,
sue-berna och burgunderna, kastat sig över Gallien (d. v. s.
Frankrike) och Spanien samt västgöterna inryckt i Italien och 410
plundrade själva Rom, nedskriva dessa satser:
»Vad angår det oss, som trakta efter det eviga livet, att
barbarerna översvämma de romerska gränserna och att
statsväsendet störtar samman. Kristi kyrka fylles dock i Orienten
och Occidenten med hunner, sueber, vandaler, burgunder och
talrika troende av andra nationer.»
Det säger sig självt, vad ett sådant betraktelsesätt skulle
få för praktiska följder.
Men om fornkyrkan sålunda förhöll sig negativt till
stats-och samhälls- och kulturlivet i stort, upptog den desto mera av
den senantika hedendomens religiösa traditioner i sin kult och
organisation. Även detta är av vikt för bedömandet av
reformationens egenart, enär allt gick i arv och ytterligare utpräglades
i medeltidskyrkan.
Urkristendomen ägde, som varje bibelläsare kan se, intet
prästämbete i antikens och judendomens mening, enligt vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
